Snipp snapp snut – så var den leken slut

Jag vill börja med att tacka för att ni är så många som läser, kommenterar och återkommer till min blogg. Från ca 40 besökare/dag för ett par veckor sen är ni nu ca 100 unika besökare/dag. Det triggar mig att fortsätta och att dela med mig av vår vardag. Tack!

För ett tag sen besökte vi en lekplats med en massa skojiga saker att upptäcka. Det var inte bara en rutchkana eller en klätterställning. Utan det var byggt som en egen liten värld så det var goda möjligheter att hitta på en massa spännande lekar. Till på köpet är lekplatsen inhägnad med staket och en grind så man som förälder kan slappna av och inte känna att barnen skulle riskera att springa iväg därifrån.

Nu var jag där själv med Prinsessan och hade inget behov av att bara låta henne springa runt själv. På senare tid har jag också tyckt det är mer intressant att vara nära henne när hon leker för att kunna lägga märke till hur hon tänker.

Hon har kanske inte riktigt släppt oss så nära inpå heller tidigare, så det kanske är först nu jag verkligen har chansen när jag tänker efter. Eller, så har hon verkat så stressad i allt så att jag inte riktigt har orkat hänga med. Det finns liksom inget direkt sammanhang i det hon gör nämligen. Hon springer från det ena till det andra och hoppar på det som hon tycker ser roligt ut innan hon snabbt springer vidare till nästa.

Lillprinsens lek så mycket tydligare. Han är 2,5 och börjar komma igång med roll-lekar. Han leker med två figurer (eller bilar) framför sig och de pratar med varandra och gör olika saker. Nappen kan bli en bil, jag kan få vara en av figurerna i någon av filmerna han ser och han hittar på saker utifrån det.

Den upplevelsen har jag aldrig haft med Prinsessans lek. När någon frågar oss vad Prinsessan leker eller tycker är kul att göra, så känner både jag och Mannen oss lika osäkra varje gång.

Däremot har något hänt de senaste veckorna. Hon leker på ett nytt sätt. Hon är på Lillprinsens nivå. Det är som att hon ser hur han leker och tar efter det, för jag kan inte se att det kommer naturligt för henne. Hon får kämpa med det.

Jag har också noterat att hon har börjat kunna låta en sak vara något annat när hon leker med det. Men hon är alltid väldigt tydlig med att det är på låtsas. Har hon sett lillebror, eller var det något hon snappade upp under lekbedömingen (ADOS) där hon skulle spela upp en liten scen med några olika föremål. Då såg hon psykologen göra på ett sätt, så möjligen snappade hon upp, att så ska man göra… Vad vet jag?

Hur som helst, när vi var på den här lekplatsen i alla fall, så ansträngde jag mig att vara med henne i leken och leda in oss på olika fantasilekar. Dels för att bjuda in henne till den sortens lek, men också för att se hur hon agerar. Nu är jag så van vid hur hon är, så jag vet ju inget annat. Så länge Lillprinsen inte är äldre än han är nu, så kan jag inte veta om en 4-5 åring leker som hon, eller om det finns lite andra möjligheter till föreställningsförmåga än så. Jag skulle tro att det är så. Här nedan kommer några exempel på hur jag menar.

Vi hittade ett litet kök och jag föreslog att hon kunde laga lite mat till mig. Hon travade upp lite kastruller och fat på varandra och sa att det var klart. Ja, hon slängde väl åt mig någon kastrull med sand eller jord i också. Men att sen sätta oss ner och äta, det såg hon bara frågande ut till. Snipp snatt snut, så var den middagen slut.

”Du kan ju äta, men det är bara på låtsas, jag vill inte ha.”

Bäst att kolla om det finns något annat här inne också. Att stanna upp och leka i köket och laga lite mat eller diska, finns inte i hennes föreställningsvärld att hon kan göra. En stund senare, när jag sitter nedanför en rutchkana hör jag en flicka dra i sin mamma och säga att hon ska bjuda mamman på mat. Det är något jag också har hört Prinsessans kompisar göra, och Lillprinsen har börjat med.

Prinsessan gjorde sånt nån enstaka gång som 1-åring tror jag, men inte mer än så. Mormor brukar försöka ha picknick och duka upp koppar och så, men så snart det är färdigdukat är Prinsessan klar med den leken. Snipp snapp snut.

En cool rutchkana. Här stannade hon ändå upp en liten stund och åkte några gånger innan hon sprang vidare till nästa attraktion.

Här sitter vi tillsammans i en bil. Hon sitter vid ratten. Jag föreslog att hon kunde köra oss någonstans. Hon ifrågasatte varför hon måste göra allt. När jag frågade vart vi skulle åka, sa hon ”lekplatsens namn”. När jag frågade vad vi såg på vägen dit, sa hon ”en massa folk”. Snipp snapp snut, så var den leken slut. Snabbt vidare till nästa, och att klättra upp på taket på bilen.

Det fanns också en jättefin båt, ett flygplan, några hus och flera rutchkanor. Båten stod vid en liten damm som jag kan tro är fylld med vatten på sommaren. Som att den faktiskt ligger vid en sjö. Jag föreslog att vi skulle leka pirater, eftersom hon gillar Jake och piraterna så mycket.

”Mamma, den är bara på låtsas. Man kan inte åka någonstans i den på riktigt.”

Snipp snapp snut, så var också den leken slut.

Hur leker ditt/dina barn? Det vore jätteintresssant att få ta del av lekbeteenden från både ”normala” och barn med någon form av funktionsnedsättning. Skriv gärna ev. diagnos och även ålder på barnet. Du får gärna vara anonym om du inte vill ”ge dig själv till känna ;-)”

Annonser

2 thoughts on “Snipp snapp snut – så var den leken slut

  1. Det är så konstigt. Min son gjorde ADOS, han bakade och åt låtsastårta, lekte med docka (som han aldrig haft hemma), läste bok, återberättade med sitt otydliga tal och han fick superautist-score. men vår psykolog var fast besluten att han var autistisk. Ha hade högsta resultatet hon uppmätt någonsin på intelligenstesterna (han är fyra, hon testar upp till sju år), men våra uppgifter om hans roll-lekar, dagis dito, hans ansiktsmimik, förmåga att tolka andras känslor och theory of mind ignorerades, då hon redan bestämt sig. Neurologen satte sig emot hennes diagnos och han fick ”bara” atypisk. Men ändå. Han ä så empatisk, om än selektiv i sitt ätande och sen i språket (15 öroninflammationer på 1,5 år). Vi är glada för diagnosen och de dörrar den öppnar. även om den är på gränsen, men psykologens score på ADOS, 17, är löjligt, särskilt för oss föräldrar som jobbar inom området båda två. Känner med dig, du borde fått hjälp och stöd. Kramar till dig och din rosa prinsessa!

    • Tack för omtanken Annika,
      Hos oss är det lite tvärtom. Hon är dålig på theory of mind (kan inte förstå att jag blir ledsen när vi bråkar är ett exempel), hon har svag ansiktsmimik, dålig i rollekar, svår att samspela och hon kunde inte låtsas tvätta ansiktet eller något annat hon skulle föreställa sig.

      Men jag tror mycket hängde på dels, förskolan som ”nollade” hennes svårigheter, kanske för att de inte förstod frågorna verkar det som… och att våra bilder om Prinsessan därför skiljer sig så mkt åt. Sen tror jag den andra delen är att jag tränat henne med ögonkontakt och gester som att nicka och skaka på huvudet osv. Sånt där elementärt, som de sa att hon klarade. Idag slog det mg plötsligt hur mycket jag tjatat på henne om att om hon inte svarar oss med ord när vi frågar, i alla fall får skaka på huvudet eller nicka för att svara på vad hon menar… Hos lillebror är det helt naturligt att visa med hela kroppen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s