Vad är det mer som hänt som vi aldrig fått veta?

Jag är så arg och förbannad och slut så jag vet inte hur jag ska orka så många dagar till. Mannen är till på köpet sjuk och gör vad han kan på mornar och kvällar för att avlasta. Men det är jag som står med det mesta just nu. Kontakten angående förskola, utredning, ny förskola och allt gällande Prinsessan är det visserligen jag som gör ändå och bara det har varit mer ansträngande än vanligt den senaste veckan. Mannen är alltid med på möten osv, så jag är inte missnöjd med fördelningen på något sätt. Bara det att det blir så tungt när han är sjuk och inte orkar göra något hemma så det blir jag som får ta allt det också.

Jag skickar en stor eloge till alla er som är ensamma med era barn. Särskilt mycket om de har någon form av funktsionsnedsättning. Fy, vad det måste slita att aldrig få vila!

Efter mejlet häromdagen om att hon inte kommer tillbaka tills vi får veta konkret hur de tänker lösa situationen, blev jag kontaktad telefonledes av en i personalen. Det fanns tankar och funderingar kring hur det kunde lösas. Till min fasa får jag höra att måndagen har varit en dag full med konflikter. Jag som fick svaret att det varit en bra dag när jag hämtade. Hur i h-vete kan de missa att berätta en sån sak?? Inte konstigt att vi hade ett helsike resten av kvällen. Prinsessan själv berättade förresten också att hon ätit papper på dagis den dagen, vilket var en lite märklig förklaring till varför hon hade ont i magen tyckte jag.

Nu fick jag förklaringen att de har ett problem med personalgruppen och att vi ska lösa det på annat sätt. Det är så dags nu. Vad är det mer som har hänt under dagarna som vi aldrig fått veta?

Visst känner jag mig lättad över att få svar på hur de tänker försöka lösa hennes behov till vila i avskild miljö och att hon får sitta vid ett lugnare bord vid maten och att hon får annat stöd vid utflykterna. Men samtidigt (ja, jag vet att jag inte ska använda men, men nu är jag inte bara lättad!) är jag så förbannad över att vi behövt slita så hårt för att få igenom någon form av ordentlig anpassning som möter hennes behov enskilt.

Jag är förbannad över så många saker!

  • Att jag behövde hota med att hon inte kommer tillbaka.
  • Att jag behövde ringa en oberoende part som besökt förskolan och att hon såg saker som hon sa behövde ändras.
  • Att vi som föräldrar blivit nedvärderade i våra åsikter om vad vi berättat att vår dotter mår dåligt av.
  • Att de vägrat att göra anpassningar för att de anser att hon verkar klara sig fint, för att hon är så glad.
  • Att när hon ställer om och visar upp en glad fasad (som vi berättar) hela dagarna, att de undrar om hon inte får träning i socialt samspel då, eftersom personalen är med och stöttar henne i leken.
  • Att det inte ens då, går upp ett litet ljus om att det kanske tar en hel del energi att behöva så mycket träning.
  • Att den utredning Prinsessan genomgick sannolikt spolierats beroende av förskolans syn och oförstående ställning.

Kanske hade hon ändå inte fått en diagnos av dem just nu, för att utredningsteamet inte såg allt de tycker ska synas. Men sannolikt hade den bedömningen de gjorde varit mer rättvis än den känns just nu.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s