Hon kommer inte dit förrän…

”Ni måste sätta in andra möjligheter för vila och återhämtning för henne omgående!!! Jag bryr mig inte om hur ni löser detta med personalfrågan. Men det  måste lösas! Hon kommer inte dit förrän vi har fått bekräftelse på hur ni tänker lösa det.”

Ovanstående är ett utdrag ur ett mejl jag skickade till olika berörda parter igår.

Återigen hämtade jag henne i måndags och fick svar att det hade varit en bra dag. På vägen hem sket hon sen fullständigt i mig. Hon ville stanna på en lekplats på vägen, jag sa nej och gick. Jag hade också förberett henne innan om att vi skulle gå hem. Hon stannade och lekte och brydde sig inte ett dugg om att jag och lillebror försvann bakom ett hus en bit bort.

Kanske känner hon sig nog trygg med att jag inte kommer lämna henne, eller att det var en annan grannmamma där med sina barn och hon förstod att någon hade koll på henne. I vilket fall kokade det i mig och vid ett tillfälle gick jag tillbaka och skällde på henne. Som om det hjälpte liksom. Sen tog jag vagnen med Lillprinsen, vände och gick. Väntade tillräckligt länge (osynlig) bakom ett staket, för att se om hon kom. Och javisst, hon gick den väg vi brukar, med gråten i halsen när hon inte såg oss och förstod inte varför vi hade gått ifrån henne…

Jag blir fullständigt tokig, för jag vet inte hur jag ska göra annorlunda än det jag gör. I min värld hade det ju varit en bra dag (eftersom jag fick höra just orden ”att det varit lugnt” och fick beskrivet vad hon gjort under dagen) så jag förstod inte hennes agerande. För det är så hon brukar agera när det varit en jobbig dag och hon är arg.

Under kvällen såg vi ett rivmärke i ansiktet, som hon bara svarade undvikande på när vi frågade. Hon skyllde på en pojke, men något stämde inte med hennes berättelse. Hon frågade sin pappa om han hade bråkat med sina lekkamrater när han var liten och när hon skulle rita en liten bild i sin nya kalender om hur hennes dag hade varit, sa hon att hon varit arg. Och då hade vi ändå fått information att det varit en bra dag. Vad är det som händer när ingen ser egentligen?

Dagen efter vaknade hon inte vad vi än gjorde. Hon bara somnade om. När vi försökt i två timmar, gav vi upp. Hon fick stanna hemma (tur att sjukskrivningen är flexibel så jag slipper passa några tider…). När hon slutligen vaknade efter tolv timmars sömn (sover normalt 9-10) bad hon helt utan mina frågor om att få kortare dagar på dagis.

Där rann det över för mig och jag skickade mejl till alla berörda parter om att hon inte kommer tillbaka innan jag får konkreta svar på hur de tänker göra för att lösa situationen. Jag hänvisade såklart också till hur många anpassningar vi själva gjort och att det är de vi vänder oss till för att få hjälpen. Det är där förändringarna måste ske nu, annars kommer hon inte dit mer.

Det tog ett antal timmar, men under eftermiddagen blev jag i alla fall uppringd, för första gången under hela den här tiden, och fick några konkreta förslag och frågor om hur de kunde göra. Så idag ÄR hon på förskolan och jag ska hämta klockan två, så att vi ändå anpassar lite granna själva också. Allt kan ju inte ligga på dem liksom. Morr… Återkommer med åtgärder och annat senare.

Tack för allt det support ni ger mig. Det här är tamigf… något av det jobbigaste och mest utmattande jag varit med om tror jag…

Annonser

4 thoughts on “Hon kommer inte dit förrän…

  1. Pingback: Vad är det mer som har hänt som vi aldrig fått veta? | rosa prinsessan

  2. För att muntra upp dig lite … Det här är bara början.
    Men minns föralldel,
    ”- Tänk på allt det där fantastiska som ni också får vara med om, som andra föräldrar aldrig får med sina barn.”
    Det var en av de mest provocerande raderna text jag läst på mycket länge.

    • Ja, det var ju uppmuntrande…
      Förstår att de orden kan provocera, men i sammanhanget som jag fick dem var det inte så. Inte alls, för det var just när jag berättade om allt fantastiskt som också sker här hemma.
      Jag tror tillfället man får höra det, spelar stor roll. För visst finns det väl mkt som är fint också. Bara det att det andra oftast tar överhanden. Åtminstone här.

  3. Pingback: En liten strimma ljus | rosa prinsessan

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s