”Tänk på allt det där fantastiska”

– Tänk på allt det där fantastiska som ni också får vara med om, som andra föräldrar aldrig får med sina barn.

Så säger hon, kloka och fantastiska C, som varit ett kärt besök hos oss i helgen.

Jag försökte föra över det till en väninna som hörde av sig i panik över hur jobbig kväll hon hade det med sin dotter med autism. Det är så himla lätt att säga, så vansinnigt mycket svårare, för att inte säga omöjligt, att känna och tänka det när allting bara blir fel. När ingenting hjälper. När det redan har gått för långt.

Stunder när man själv är så trött och mentalt slut så man missar de där första tecknen på att det är fara på färde. Då när man måste ligga steget före och hitta finurliga och avledande manövrer för att katastrofen inte ska vara ett faktum.

Eller, stunder då vi blundar för att vårt barn inte fungerar precis som alla andra barn. Jag skulle gissa att det är fler än jag (och min väninna) som gör det ibland. Att man bara skiter i allt vad anpassningar heter och kör på som andra familjer gör. Tills det brakar och den obehagliga väckarklockan skriker i öronen på en.

VAKNA! HALLÅ, DET DÄR FUNKAR INTE, DU MÅSTE BACKA LITE NU. FÖRBERED, NER PÅ GOLVET OCH LEK. NU!

Eftersom Prinsessan inte heller har fått någon diagnos än, finns ännu fler skäl till att bara skita i allt och tänka att det är klart det funkar att ha besök i tre dagar, samtidigt som Pappan stationerar sig sjuk i fotöljen hela helgen.

20120513-182647.jpg

Idag vid lunchtid när Prinsessan skulle få åka med mig i bilen för att lämna C på stationen behövdes ett schema för att få henne att gå på toa, tvätta händer och förklara att sen skulle vi till bilen och då skulle hon få sin smoothie.

Morfars sambo hade då också fått syn på morgonens klädschema och undrade vad det var. Eftersom C jobbar med barn med autism mm på särskola så kunde hon förklara under tiden som jag gjorde vad jag kunde för att fånga in Prinsessan och få henne att titta på schemat i iPaden (Choiceworks).

Jag hör sambon säga nåt i stil med:

”- Jag hade aldrig haft tålamod till att hålla på sådär.”

Nä, vem fan har det, skulle jag helst vilja svara. Skönt att C då istället kunde fånga in den känslan och förklara för henne att tålamodet sannolikt var slut för länge sen för mig, men att det inte fanns något alternativ.

För det är ju precis så det är. Skulle jag bli arg så kommer vi ingen vart. Skulle jag tjata så kommer vi ingen vart. Skulle jag säga till och inte vara med hela vägen, med bilder och guidning, så skulle vi aldrig komma utanför dörren. För motorn finns inte till det. Närminnet att komma ihåg vad det är hon ska göra, finns inte där. Och förståelsen i helhetsbegreppet ”hämta kläder”, finns inte där. Istället får jag rita en bild på en trosa, en byxa, en tröja, ett par strumpor osv. Då klarar hon glatt att hämta en sak i taget och sen få hjälp att få på kläderna. Stolt är hon också.

– Så det är den här processen ni håller på med varje dag? undrade C.
– Javisst, men det här är den snabba varianten. För nu vill hon själv komma iväg.

Och så var det andra än bara familjen i närheten, så då kan hon fungera lite bättre. Tills ridån har gått ner och publiken gått hem. Då går det inte längre. Då är det inga krav och inga intryck som gäller. Lugn, lugn, lugn. Och så lite vila och film på det.

I morgon är det måndag, äntligen!

PS. Ska förtydliga att C har som jobb att hjälpa barn med just autism, i särskola och på fritids, så hon tar del av allt det där fantastiska i koncentrerad form, åtta timmar om dagen. Hon kan gå på rast och hon kan ta semester. Och hon behöver inte ta all skit när det ballar ur totalt. Så, i hennes kommentar med ”se allt det fantastiska” finns också en underbar distans och medvetenhet i att det inte bara är så enkelt.

Annonser

4 thoughts on “”Tänk på allt det där fantastiska”

  1. Din vän C är verkligen en gåva. Med ett par ord fångade hon in känslan av ditt föräldrarskap och många andras. Hårda ord med klarhet. Att ge upp är inte en valmöjlighet. Glad att du har C!
    Du är inne på en ny tuff väg. Du har hört det innan och det kanske känns urvattnat, men du kommer att ta dig igenom detta och vem vet vad som väntar …

    Beklagar att förskolans ord vägde mer, läste i tidigare inlägg att du är inne på att få ett nytt utlåtande. Det låter mycket klokt tycker jag, även att det är tufft att behöva gå igenom samma sak en andra gång.

    Styrkekramar

  2. Vi är ett gäng mammor som brukar ses och så skämtar vi och säger ” och då säger dom att vi ska säga till på skarpen” och tittar på varandra och skrattar … ”ja som det skulle hjälpa”…. Vi alla vet vilket skämt det är. Tålamod bortom tålamod……

    • Jaaa Karin. Jag förstår så väl hur du menar.
      Min och Mannens stående skämt när vi har dårhus här hemma och försöker dämpa vår egen frustration är ”ja, hon är fullständigt normal”. Idag ville jag bara säga upp mig ett par gånger på vägen hem från förskolan. Vaddå säga till på skarpen och gå därifrån, så kommer de efter…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s