Bom bom bom bom

Bom bom bom bom låter stora trumman
Tick tack tick tack klockan slår
Dripp dropp dripp dropp regnet faller sakta
Dunk dunk dunk dunk hjärtat slår.

Om jag kan få göra om texten en aning, skulle det istället låta så här:

Bom bom bom bom slår på stora trumman
Tick tack tick tack klockan går

Om man har barn på en kommunal förskola får man vända sig till kommunens klagomålshantering om man har saker att invända mot hur hanteringen i ärenden sköts. I första hand ska man förstås vända sig till personalen för att få hjälp, och om inte det hjälper får man vända sig till rektor eller förskolechef.

Ibland räcker inte ens det, som i vårt fall, där vi har kört totalt fast och inte längre känner oss trygga med att lämna Prinsessan där. Efter veckans utflykt, som pågick mellan nio och två, varpå de sen stannade kvar ute, var hon helt utslagen dagen efter. Vi fick inte liv i henne på morgonen och jag fick ont i magen bara av tanken på att släpa henne dit.

Jag tror det var rätt beslut, för hon var seg hela dagen. Satt med iPaden och kollade filmklipp och spelade lite. Sen läste vi en stund och jag somnade intill henne soffan. Inte ens det opponerade hon sig emot. Det är ett stort framsteg! Hon har aldrig kunnat acceptera att jag har somnat så länge hon har varit vaken. Ja, när jag varit sjuk och pappan varit hemma har det gått. Vi har annars kunnat sitta i bilen i fem timmar och så fort mina ögon har åkt ihop av trötthet (Mannen har kört), har hon pratat oavbrutet med mig, allt för att jag inte skulle somna.

Även om vi inser att det inte blir en bra plats för Prinsessan att vara kvar på till hösten, så behöver vi lösa de veckor som är kvar till sommaren. Vi behöver också, för vår ros skull, gå vidare med information kring hur vi upplever oss blivit bemötta på förskolan, för att undvika att fler barn ska behöva må dåligt under så lång tid, för att personal och rektor inte har velat lyssna till oss föräldrar om vad vårt barn har för behov. Att bli bemött av att ”det är så svårt, för att vi inte ser” och att de vill vänta på att en utredning ska bli klar för att de ska få svar om hur de ska agera, när vi står med den informationen i handen rakt framför dem, känns så nedvärderande. Inte bara mot oss föräldrar. Utan minst lika mycket för barnet som mår dåligt och, som på den trygga hemmaplan, gör allt för att signalera att det inte står rätt till. Att det inte vill, inte orkar, och inte mår bra av att vara där. Men så länge barnet envisas med att visa upp den glättiga sidan för personalen, så finns inte problemen, i deras ögon.

Denna vecka har jag därför börjat kolla runt hur jag ska göra för att gå vidare. Jag hittade så en barnombudsman som jag ringde till. Denna person lyssnade plötsligt på MIG och hörde vad jag berättade.

Även om veckorna är korta till det långa sommarlovet, hyser jag nu en gnutta hopp (ja, jag lovar att det bara är ett yttepyttelitet hopp) till att denna person kan föra något gott med sig. Inte för att jag hyser något stort hopp om att de kommer klara att göra någon stor skillnad för vår dotter (faktum kvarstår att de är en aning underbemannade). Jag är heller inte ens intresserad av att ha henne där några hela veckor framöver.

Men, och detta är en stor sak för mig just nu, jag måste få känna att jag har gjort allt jag kan för att också de ska lära sig någonting av detta. För alla andra barn, och föräldrar, som har behov av någon form av extra stöd, what so ever, som de kommer att möta under sina år i barnverksamheter behöver där finnas en annan kunskap och insikt kring problematiken runt barn med npf. Jag kan inte bara lägga ner, innan jag vet att jag har gjort vad jag har kunnat. Det finns fler barn än mitt som inte syns. Som biter ihop. Som gör allt för att smälta in. Som orkar och håller ut, tills de kommer hem, och bryter samman och inte orkar någonting mer. Och det är inte en utredning som ska vara avgörande för att man ska ta det föräldrarna säger på allvar. Det är behoven som barnet uttrycker som är avgörande.

Själv verkar Prinsessan inte ha någon större längtan av att gå dit den här veckan. Hon är fullständigt nöjd med att få vara hemma och inte göra ”någonting”. I morse var hon på väg och säga att hon ville gå dit. Hon fick nämligen för sig att B, som är här och hälsar på, skulle hämta dem på dagis. När hon förstod att de skulle komma först senare var det inte intressant att gå dit. För henne var alltså att bli hämtad av B det som kunde väga upp en hel dag. Inte att hon ville dit och träffa kompisarna.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s