I morgon ska jag återge lite från utredningen

Jag har haft fullt upp i några dagar. Dels har det varit helg och barnen har varit hemma. Prinsessan fick ju också vara ”sjuk” i fredags som en markering. Jag har också lagt en hel del tid på en skrivelse till förskolans specialpedagog, som först nu verkar ha blivit inkopplad i vårt ärende. Hon har nog vetat en del innan, men nu har hon tagit kontakt med oss och initierat till ett möte. Fyra veckor efter vårt senaste mejl med frågor och krav/önskemål ska vi ha det mötet. Det mesta har väl hunnit bli inaktuellt antar jag.

Efter förra veckans händelser med utredningsresultatet och grälet med en i personalen när jag hämtade i torsdags, har vi tänkt oss för en hel del kring hur vi ska gå vidare. Vi har beslutat att hitta en ny plats till Prinsessan att vara på, något som även kuratorn i utredningsteamet höll med om vore bra. Vi ödslar inte tid på ett möte tillsammans med utredningsteamet och personalen för att delge Prinsessans svårigheter på det sättet. Vi använder den resursen på den nya förskolan i stället. De kan få ”intyget” stucket under näsan istället.

Vi tar ner henne på tid så hon fr.om juni bara går 25 timmar i veckan och redan under maj anpassar vi hennes tider rejält. Sen får hon långt sommarlov på två månader.

Jag har berättat för Prinsessan att pappan och jag letar efter en plats där hon kan vara och tycka om att vara på. ”För man ska inte behöva kämpa så som du gör varje dag när man är på dagis”. Hennes tysta respons var den enda bekräftelse jag behövde för att veta att det är rätt beslut. Ändå var jag osäker på om jag gör rätt som delger henne det och hörde med kuratorn från utredningen om vad hon tyckte. Hon höll med mig. ”Det inger nog hopp.

Jag tänker så här också, att gå omkring och må dåligt och hela tiden tala om att man inte vill vara på dagis. Att så fort man blivit trött av att vara ute och leka, dra parallelen med att inte vilja gå på dagis så många dagar, och sen inte få höra att mamma och pappa gör något åt det, måste kännas hemskt. Att vi svarar henne på att vi gör vad vi kan för att hitta något annat, för att hjälpa henne, för att vi ser att hon kämpar och behöver hjälp, ger henne ett lugn.

Nu har vi alltid kunnat prata med henne på ett mycket mognare sätt än för hennes ålder, eller vi ens är på väg att börja kunna göra med Lillprinsen. Det finns säkert många andra barn med autismliknande tillstånd som inte alls klarar den typen av kommunikation. Jag tror man behöver prova sig fram och känna om det funkar och stämmer för sitt eget barn. Men jag tror på att ge barnet respekt och förutsätta att det förstår, oavsett verbalitet, (så länge man inte har bevis för något annat). På så sätt känner sig barnet sedd och respekterad och möjligheten till stärkt självkänsla ökar.

Det jag egentligen ville med detta inlägg, var att tala om att i morgon ska jag skriva ett inlägg om själva utredningens resultat. Vad det gav oss och lite grann hur vi resonerar efter det.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s