Skit och pannkaka

Borde förstås vara nöjd och glad över att Prinsessan inte fick en diagnos på sig idag. Att hon inte får en ”stämpel” som står ”livslång funktionsnedsättning” i pannan på.

Men jag känner det inte så. Inte alls. Långt därifrån. Vi ser svårigheterna. Utredningsteamet ser svårigheterna. Dagis hävdar att det inte finns några svårigheter.

Att hon som 2,5-åring blev så stressad över Luciafirandets träningar med förskolan att vi blev ombedda att inte alls ha henne med i tåget, berodde nog bara på att det var mycket folk. Ingenting annat. Att det ens kom med i intervjun med utredningsteamet är sannolikt för att jag påmint dem om det.

Kanske skulle jag också ha påmint om att hon plötsligt en dag totalvägrade ligga på skötbordet. Ingen av oss förstod varför. Men ingen av oss fick heller upp henne där igen, varken vi eller dagis.

Kanske skulle jag också ha påmint om kommentaren ”jag vet inte vad jag ska göra längre, jag har försökt allt. Ingenting funkar”. Eller, ”jag är orolig för hur hon har det på förskolan med kompisarna egentligen” och ”Det är ju bara på gården med kompisarna som vi ser problem”.

Att samma personal för knappa två månader sen satt i hallen och höll i och tvingade på Prinsessan kläder som hon slet av sig i samma sekund som pappan kom in genom dörren, är visst också helt normala förfaranden under en förskoledag med en tjej på 4,5 som är smart och fungerar så pass bra på dagarna att utmattningen och utbrotten hon får utanför grindarna till förskolan, måste handla om alla de påfrestningar som vi som föräldrar utsätter henne för.

Vi ger henne ju ändå något så utmanande som bildscheman, tidshjälpmedel och ritberättelser för att hantera sina dagar. Det är klart det är hos oss det ligger.

Hörs det att jag är bitter? Bra, för det är jag. Ledsen och bitter. Inte för utredningsteamet, för där kände vi båda att de tyckte det var jobbigt också. Prinsessan var svår för dem att bedöma och de vill träffa henne igen. Om ett år.

Ett år från nu känns som en livstid tills vi kan få mer hjälp. För nu står vi utan hjälp. Alternativt hjälp från BUP och Mellanvården, som jag inte ger mycket för just nu.

Nu ska vi prata och stirra ut i luften några timmar. I morgon är det bara att fortsätta livet i Anpassningarnas Rike. Eller kanske vi skulle trotsa det ett tag, så att utbrotten och svårigheterna blir påtagliga även på förskolan. För idag är det bara det som saknas.

Annonser

8 thoughts on “Skit och pannkaka

  1. Vänta inte. Försök få ny utredning på annat ställe, i värsta fall hos Svenny kopp i Gbg. Annars skavju Farsta vara bra, visst var det där ni var?

    Glöm inte åberopa vårdgarantin…
    (fast det kanske bara funkar på första utredningen)

    Nu är det bara att bryta ihop och gå vidare, lycka till!
    //Anna

    • Ja Anna, det är i Farsta. Tycker fortfarande att de är bra, men jag misstänker att det möjligen finns en liten brist just i flickor dessvärre. Och möjligen att deras expertis är för barn under 4. Prinsessan är ju nästan 5 och begåvad över genomsnittet. Men det kan kag inte säga något om. Där kan jag ha helt fel.

  2. Ge inte upp. Vår son fick sin första diagnos på BUP men varken vi eller någon annan tyckte att den diagnosen var primär. Vi kände att autismspektrat passade in mer som det. Efter strul med läkarna på BUP bestämde vi oss för att bekosta en privat neuropsykiatrisk läkare – som är helt underbar. Det var värt alla pengarna. Det tog nästan ett år att utreda för att hon ville vara noga. Diagnosen som kom var inte förvånande för någon av oss eller för läkaren. Autismliknande tillstånd (Vi säger asperger, de flesta känner bättre till det) På BUP sa psykologen att vi föräldrar och skolan såg olika bilder av en och samma person. Men på varenda EVK på skolan såg vi samma bild av pojken. Så det var något missförstånd någonstans. Men nu går vi enbart till läkaren sen två år tillbaka och är mer än nöjda…. Tyvärr, som sagt, så kostade det.. Men det borde finnas möjligheter för er att välja vård. / Åsa

  3. åhh vad jobbigt. Vet du, för ett år sen såg inte våran förskola att L skilde sig så mycket ig från andra barn i samma ålder så bvc psykologen vågade inte skicka en remiss för vidare utredning då.Trots att hon hörde och förstog hur vi hade det hemma. Nu ett år senare så skiljer hon sig markant även på förskolan så en utredning ska göras nu i höst på hab. Jag ville bara säga att jag förstår din känsla av vanmakt,men under det kommande året kommer kanske saker att hända så att ni så småningom får endiagnos tillförskoleklassens start.Kram

    • Hir gammal var L då, och nu när hon skiljer sig markant från de andra?

      Jag tror ju på ett sätt också att vi upptäckt saker tidigare än vad det blir uppenbart för andra, för vi har alltid käntoch sagt att hon är exemplarisk utanför hemmet (förutom alla gånger jag fått bära henne skrikande under armen när vi ska få in). Så kanske vi inte ska begära att allt ska vara så tydligt och allt synas på förskolan.
      Men när vi har flera saker att peka på som de också har sagt till oss, som de nu bara vill säga inte är mer än för något annat barn. Att de är så ovilliga att hjälpa oss, och Prinsessan, att få den hjälp hon behöver. Det är DET som gör mest ont teor jag. Om det nu går att välja något.

  4. Pingback: Sammanfattning ifrån Prinsessans utredning inom autismspektrumtillstånd | rosa prinsessan

  5. Pingback: Tema utredning – Del 3, svar på utredning 1 | rosa prinsessan

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s