Det går inte en dag utan…

Det går inte en dag utan att jag noterar hur enormt olika mina barn är.

Varje dag märker jag saker som Lillprinsen gör som Prinsessan aldrig har gjort. Eller som hon börjar göra lite grann nu, kanske för att hon tar efter sin lillebror, eller för att det är där hon ligger i sin utvecklingsfas när det inte kommer till mönster, siffror, logik och bilder.

Jag hör hur han drar slutsatser och gör om meningar utifrån vad vi ser och vad jag säger. Prinsessan upprepar samma sak, om hon ens svarar.

Jag hör hur han säger ”a låna pappa aapadden?”(får jag låna iPaden) samtidigt som han går och hämtar den. Prinsessan talar fortfarande bara om vad hon ska ha och förväntar sig att vi ska servera.

Det är helt naturligt för Lillprinsen att fråga om det är något han vill ha eller behöver hjälp med. Prinsessan har aldrig frågat om sånt och vi får ständigt påminna henne genom att fråga om hennes påståenden betyder att det är något hon vill ha eller fråga om det är en fråga.

Jag ser och hör hur Lillprinsen månar om sina bilar. Han ger dem mat, låter dem få åka bil i en annan bil och de pratar med varandra. Nyss fick hans napp vara någon som ringde på en låtsasdörr på en båt. Prinsessan leker inte så. Hon håller monologer och tycker det är mest intressant att ställa i ordning eller skapa. Men när simbassängen till Barbiesarna är tejpad av tre rullar tejp och ett kilo kartong är det sen inte kul längre. Hon tröttnar. Hon spelar upp scener som hon väver samman från serier, böcker och favoritfigurer. Aldrig några fantasifigurer.

Lillprinsen sitter i fem minuter (tops 15) och ser något på teve. Sen börjar han leka, med bilarna. Han hittar olika körbanor och vägar till dem. Prinsessan har alltid suttit som klistrad framför teven tills vi blivit tvungna att bryta. Så är det fortfarande. Samma sak med iPaden.

Idag var jag på vagnpromenad med Prinsen för att han skulle sova (något vi gav upp ett halvår tidigare med Prinsessan). Det slog mig att vi aldrig stannat upp och iakttagit små vattendrag eller fåglar med Prinsessan, för det har aldrig varit intressant. Eller var jag verkligen så frånvarande när hon var liten?

Jag tänker på alla mysiga stunder jag har med Lillprinsen. Hur han kryper nära när vi sitter i soffan, gärna med en arm runt sig. Han älskar kroppslig kontakt. Prinsessan svarar ”sluta, jag vill inte att du ska ta i mig”, om vi klappar henne på armen. Så har det alltid varit, även om hon inte verbalt uttryckt det förut.

I nästan fem år har jag gått och funderat över om det verkligen är så här det är att ha barn. Att de har ett sånt extremt minne för detaljer, färger och bilder redan som drygt två år gamla, och allt det där andra som också har varit med henne som vi har undrat över.

I helgen har jag börjat känna att livet och upplevelserna med barn börjar bli så där som jag trodde det skulle vara, innan Prinsessan kom och vände uppochner på tillvaron. Att det är så nu, är helt och hållet Lillprinsens förtjänst. Det är han som visar mig vägen. Med Prinsessan är allt hela tiden så annorlunda.

Visst, alla barn ÄR olika, även tvillingar lär vara det, och visst är de olika i olika åldrar. Men Prinsen är på ett sätt idag som känns mer ”normalt” och naturligt för hur barn i hans ålder är. Hans utveckling, idéer och lekar är mer som jag trott att barn är. Så även hans trotsutbrott.

Det jag (och Mannen) blir mest tagen och överraskad över med Lillprinsen är alla hans miner, kommentarer och hur han upptäcker nya saker. Trots att det är vårt andra barn, är det som att uppleva allting för första gången. Det är först nu när han är i sin trotsiga och bestämda 2,5 årsålder som jag förstår vad riktig trots innebär. Vad det är de gör för att få sin vilja igenom. Och att de faktiskt ger med sig till slut.

Idag smärtar det när jag tänker på de tillfällen jag bestämt mig för att härda ut tills hon gav med sig. För att andra sa att barn ger sig om man är konsekvent, annars lär dem sig att köra med föräldern hela tiden. Tillfällen då det gick så långt att hon kröp in i ett litet fack i en hylla på 40×40 cm för att gömma sig och komma undan mig. Inte för att jag slog henne utan för att jag ville lugna henne och hålla om henne efter en konflikt med medicin. Det slutade med att vi länge låg på golvet tillsammans och grät. Hon på min arm. Denna lilla fantastiska tjej som är så nöjd och så glad när livet fungerar för henne. Det handlar inte om trots i hennes värld. Vad man nu anser att trots är…

Det går inte en dag utan att jag noterar över hur lätt Lillprinsen har att acceptera att han inte får precis det han vill, när han vill det. Han gör den klassiska ligga-på-golvet och sparka manövern tills han märker att det inte händer något. Då reser han sig upp, grymtar och putar med läppen och går därifrån.

Annonser

One thought on “Det går inte en dag utan…

  1. Hos oss springer snart lillasyster om storasyster och en av våra obesvarade frågor är ”Hur tar L det då?”.
    L som alltid ska bestämma lekar och drar iväg med lillasyster på äventyr (oftast till vår fasa).
    6 år gammal får lillasyster ta ansvar. ”Om L gör så så måste du säga till, du måste skvallra”.
    Ibland tycker jag riktigt synd om lillasyster men sedan när man ser de två leka så inser man att det är lillasysters liv. Utan L är inte lillasyster hel.

    Sedan tejp … vad är det med detta ? Rullarna göms numera undan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s