Allergisk reaktion mot jordnötter

Om man känner att man vill ha lite extra dramatik i tillvaron och få lite fler utmaningar att jobba med när det gäller rädslor för att smaka nya saker, för ett barn med trolig autismspektrumstörning, så har jag ett hett tips att komma med.

Fråga om barnet vill prova något nytt och servera sen lite jordnötssmör på ett kex. Jag har testat. Så för att slippa det vi gick igenom igår kväll, kan du läsa vad min erfarenhet är av det experimentet.

Hon tog en liten tugga och tyckte inte om det. Ville inte ha mer. Kände obehag i halsen, stoppade in fingrarna långt, som för att gräva ut det som hon inte svalt. Det hade hon dock kunnat göra ändå för att bli av med en obehaglig känsla i halsen, för hon ÄR känslig när det blir ovanliga känslor i munnen och halsen (exakt hur vet jag inte, men vi har många exempel på tillfällen). Hon fick jos för att skölja ner smaken som hon inte gillade. Själv började jag fundera på om det var en allergisk reaktion. Maken tyckte vi skulle avvakta.

Avvakta vaddå? Att hon inte kan andas eller?

Jag sa det inte högt då för att inte oroa Prinsessan, men det var mina tankar.

Eftersom hon under dagen redan varit lite förkyld och alvedonen borde gått ur kroppen ett tag innan, tyckte jag inte det var så konstigt att hon var snorig. Men näsan började rinna extremt. Hon blev akut trött, klagade på illamående. Satte sig i fotöljen och höll på att somna. Ögonen var små.

Även här var hennes reaktion inte helt ovanlig. För ibland när hennes temp har stigit väldigt snabbt, har hon kräkts. Men sambandet mellan en smakbit jordnötssmör och denna snabba förändring i hennes allmäntillstånd var läskig.

Mannen och jag var på väg att äta middag. På gång att hälla upp ett glas vin. Jag såg framför mig hur vi skulle ringa ambulans, och han var fortfarande inne på att sätta sig vid matbordet. Jag kunde inte lämna hennes sida. Satt intill henne på golvet med en hink intill ifall hon skulle kräkas.

Samtidigt som jag försökte läsa på 1177 om allergisk reaktion på jordnötter ser jag att hon har blivit röd runt munnen. Små röda prickar, inte hade hon väl dem där innan? Hon gnuggar sig frenetiskt i ögonen och förklarar envist att det bara är för att hon är trött. Jag vet att hon lätt skulle kunna låta bli att säga att hon har ont någonstans för att slippa medicin. Eller, så känner hon inte vad som är vad. Lillprinsen kommer till oss och visar var han har ont. Det har hon aldrig gjort, om det inte är en yttepytteliten sticka hon fått i handen någonstans så att det är så där jättesynd om henne. Så när hon säger att det inte gör ont i halsen eller är svårt att andas tror jag inte ett ögonblick på vad hon säger.

Under tiden som jag sitter i telefonkö till Vårdguiden kräks hon i hinken. Pappan är intill och hjälper henne. Lillprinsen tittar nyfiken ner i hinken och undrar vad som försiggår och jag försöker styra honom tillbaka till sin lek med bilarna på soffan.

Sköterskan på Vårdguiden tycker att jag ska vara orolig. Hon förstår när jag säger att vi utrett henne för autismspektrumstörning och att hon har svårt att förklara känslor i kroppen. Hon säger ändå åt mig (eller kanske just därför) att åka till närakuten och bokar in oss på en tid. I bilen på väg dit håller Prinsessan sig för halsen flera gånger, jag ser knappt hennes ögon, men inbillar mig hela tiden att det handlar om att hon är sömnig och att det är feber på gång, trots att termometern inte visat på någon feber.

Vi får träffa en snäll sköterska med brunt glänsande hår (Prinsessans egen förklaring senare på kvällen). Hon hinner se hur röd Prinsessan är i ögonen och hur snorig hon är. Hon tror att det är pollenallergi, men jag förklarar att vi inte varit ute under dagen och att detta kom så plötsligt.

Läkaren vi träffade tyckte mest att jag var sjåpig och trodde hon kräkts för att hon inte tyckte om jordnötssmöret (som att det är världens vanligaste grej). Hade jag inte varit så säker på min sak hade jag väl trott på honom. Hennes reaktioner hade börjat lägga sig. Hon var fortfarande svullen runt ögonen men det röda hade lagt sig.

Egentligen var det först när vi var klara på akuten, som jag var helt säker på att det var en allergisk reaktion. För då var alla hemmes symptom, förutom lite röd under ögonen, som bortblåsta. Tjejen som inte lyssnar på tilltal och drar tusen gånger i jalusigardinen, fast jag säger nej, var tillbaka. Tjejen som tar för sig och inte ser någon gräns för när man kan störa en sköterska som är upptagen, fast jag säger att hon ska låta bli. Hon är inte längre illamående och energin är tillbaka, trots att det är kväll och hon pratar i ett.

Doktorn skriver ut Tavegylsirap ifall det skulle hända igen och när jag undrar hur den ska tas, föreslår han tabletter. När jag säger ”absolut inte” känner jag även här att han tycker jag är en sjåpig mamma. Att jag redan har testat det och VET att det är helt fruktlöst att försöka med medicin i tablettform till en till döden envis unge, som inte klarar att svälja något utan att tugga, vet ju inte han. Och jag bestämmer mig för att inte gå in på det. Det skulle inte tjäna något till.

Prinsessan mår bra igen, faran är över och jag vet att hon inte ska äta jordnötssmör. På måndag får vi ringa Barnläkarmottagningen igen och begära ytterligare en allergiutredning. Kul värre.

Prinsessan själv har nu kommit fram till att hon inte ska äta jordnötter och har hela dagen tyckt att det varit jättelustigt att be om just jordnötssmör för att vara rolig.

Det är också först när vi kommer hem igen efter att ha hämtat ut medicinen och köpt varsin sommarkeps till henne och prinsen som jag erkänner min oro och säger att det var lite läskigt.

Det tycker jag också mamma.

Det är då hennes svårigheter med att förklara hur det känns i kroppen också blir så märkbara. Varför det är så viktigt att jag tar min oro på allvar, för hon kan inte förklara. Hon känner bara att något händer som hon inte kan förklara. Det är så många gånger jag hört hur grötig och svullen hon är i halsen och hon aldrig har erkänt eller sagt att hon har ont. Om det är hennes normaltillstånd hur ska hon då kunna förklara när det blir ännu svårare.

Vaddå svårt att andas? Jag kan ju inte vara säker på att hon ens förstår vad jag menar med frågan. Nu förstår jag också hur viktigt det är att läkare har kunskap om tillstånd inom autismspektrum. För, bara för att barnet svarar nej på frågor läkaren ställer om barnet har ont, betyder ju inte det att svaret ens stämmer och en felbedömning kan lätt ske.

Nu i efterhand är jag tacksam över att det gick så bra och att Lillprinsen bara satte tungan emot när han skulle smaka. Annars kanske vi haft två barn med allergisk reaktion mot jordnötter på samma gång. Det hade varit en hit på en fredagskväll.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s