Tankar i utredningens slutskede

Jag har en hel kväll för mig själv. Jag skulle kunna gå på bio, träna, träffa kompis, gå en promenad, ta ett glas vin i en hotellfoajé någonstans och bara vara. Eller, sitta med min man på hans kontor medan han spelar gitarr.

Istället stirrar jag ut på det blå vattnet intill. En och annan färja drar förbi. En bil då och då och en hel del människor som tar sin kvällspromenad intill havet.

Jag sitter i bilen och stirrar framför mig. Tar mig inte för att parkera någonstans och gå in och sätta mig på hotellet och ta ett glas vin. Orkar inte. Vill bara hem. Men hemma är barnvakten med barnen och det är bra om de får ha de kvällarna själva. Hela tanken med barnvakten är ju också för att Mannen och jag ska få möjlighet till lite fri tid en kväll i veckan.

Jag funderar på hur allt kommer att bli. Vad kommer de att säga på återgivningssamtalet nästa vecka? Får hon en diagnos, eller ”klassas” hon som normalutvecklad? Vad kommer jag att känna? Vad är nästa steg? Hur tar vi oss vidare?

Frågorna är många och jag önskar jag hade svaren redan nu. Veckan framöver känns lång innan vi får veta. Jag önskar så att hon får den hjälp hon behöver. Att jag får den hjälp jag behöver för att hjälpa henne. Och att Lillprinsen så småningom kan få det han behöver för att förstå sin storasyster.

Han älskar henne och de kan ha jättekul tillsammans. Jag ser också att han många gånger är avvaktande och undviker henne. Han tar också efter en del av hennes mindre smickrande små egenheter. Han är också en riktig spelevink som gör saker för att sen få blåsa (för att trösta) och ta hand om.

Jag har läst mycket om npf och kriterierna för de olika diagnoserna de senaste månaderna. Jag har i snart fem år funderat över min dotter och vad det är som ”inte stämmer”. Få saker har för mig, och Mannen, blivit så tydligt som dagen vi fick våra autismspektrumglasögon. Vi ser så tydligt vart hon hör hemma. Vad hon är bra på och vad hon har svårt med. Och det stämmer så väl in i kriterierna kring autismspektrum.

Men om det räcker för en diagnos vet vi inte. Nu låter det kanske som att vi vill att hon ska ha en diagnos. Det är inte så jag menar. Hon är den hon är, med eller utan diagnos.

Jag har dessutom svårt för det där ”sjukdoms”-tänket som jag ibland kan höra eller läsa när (mestadels) oinvigda inom autismspektrumstörningar pratar om vad diagnoser är. För vår dotter är inte sjuk. Jag tror det är många barn som är mycket sjukare (och oftare sjuka) än hon är. Hon är en frisk, go och glad tjej som har svårt med saker som andra inte ser. Som andra inte ser för att de inte ser henne, inte ger sig tid att komma nära och inte ger sig tid att låta henne bli så trygg i deras närvaro så att hon kan visa sina ”rätta” sidor.

Jag antar att jag kommer få fler möjligheter framöver att återkomma till just den här frågan.

Advertisements

3 thoughts on “Tankar i utredningens slutskede

  1. ”Jag funderar på hur allt kommer att bli. Vad kommer de att säga på återgivningssamtalet nästa vecka? Får hon en diagnos, eller ”klassas” hon som normalutvecklad? Vad kommer jag att känna? Vad är nästa steg? Hur tar vi oss vidare?”

    Ord som så väl känns igen, jag minns det på samma sätt,
    Som du beskrivit Prinsessan tvivlar jag inte på att en diagnos ställs men, men det är bara början.
    Dagen då ni får beskedet är också dagen då frågorna blir ännu fler.
    Kom ihåg frågorna ”Vad är nästa steg? Hur tar vi oss vidare?”
    Ställ frågorna direkt, vänta inte. Skriv ner det som sägs, ta sats in i ert nya liv.

  2. Tack för dina ord och för att du återkommer JK.
    Under utredningens gång har jag gått ifrån att det kanske inte blir någon diagnos alls (fast vi tycker att hon behöver ha det) till att fundera över i vilken ”grad” en diagnos ställs. Kanske blir den ”tyngre” än vi först har tänkt, om du förstår hur jag menar då?
    När jag först förstod och insåg att hon ligger inom autismspektrum och en vän berättade att man kunde ha små bildscheman där barnet får ”checka in” på olika stationer för att få de dagliga göromålen gjorda. Då tyckte jag att det var ju överdrivet, det behöver inte hon. Men ack så jag bedrog mig. Att använda iPaden med bildsheman behövs verkligen och blir det fler än fyra bilder blir det för mycket för henne…

    Jag tar med mig dina ord om att skriva ner. Har också tankarna på att få banda in samtalet för att få höra igen…

  3. Pingback: Tema utredning – Del 2, utredning 1 | rosa prinsessan

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s