Svårt med generalisering

Jag blir lika förvånad varje gång jag inser hur svårt hon har att förstå vad det är vi säger, eller som kan likna det vi säger. Att det finns begrepp som generellt beskriver vad man ska göra till exempel. Bara den här helgen har jag noterat ett par tillfällen, minst.

Hon skulle klä på sig och var uppspelt (stressad?) för att hon skulle gå och klippa sig. Det kom lite plötsligt då frisören fått en ombokning och undrade om vi ville komma tidigare än det vi hade bokat.

Som vanligt var jag med henne hela tiden för att hjälpa henne att organisera sig och få av nattkläderna och sen kunna både välja kläder och sen också få dem på henne.

Så länge jag sa ”ta av kläderna nu” eller ”nu är det dags att sätta på kläder” så hände INGENTING. Om jag inte räknar med att hon klättrade upp och ner i våningssängen och hoppade, oavbrutet, som någonting. På nåt sätt var jag ju tvungen att nå fram. Jag vet att hon inte skulle gå i nattlinnet till frisören och tiden gick.

– Ta av trosorna, sa jag från dörren där jag stod för att hjälpa henne igenom processen.

Nästa gång hon klättrat upp i sängen drog hon plötsligt upp nattlinnet och tog av sig trosorna. Jag stod som ett frågetecken. Hon förstår verkligen inte instruktionen ”ta av kläderna” eller ”nu ska vi klä på oss”. Eller, hon förstår kanske, men det är som att det inte gäller för henne.

Jag måste tydligen bryta ner allt till den minsta nivån. När jag bara ber henne sätta på sig jackan händer ingenting. Säger jag ”stoppa i armen här”, så hjälper hon till, samtidigt som hon naturligtvis fortsätter med det hon håller på med.

Vi kom fram till att hon ville ha ett ”schema” med vilka kläder hon ska ha på sig när hon går ut för att det ska bli lättare. På dörren, var hennes eget önskemål.

20120422-142114.jpg
Eftersom hon inte vill ha långärmad tröja innerst och hon har nån form av allergi mot en tjockare jacka, har det blivit tre ”jackor” de kyligare dagarna de senaste veckorna. Munkjacka, fleece och softshell.

Idag var det dags för pannkakslunch igen och hon blev såå glad när hon hörde det. När maten var klar och vi sa till, rörde hon inte en fena för att komma. Hon var fast i soffan där hon suttit hela förmiddagen. Jag tog med mig telefonen där jag hade en bild från senaste pannkakslunchen då jag fotat hennes rullade pannkaka.

20120422-142536.jpg

– Jag vill inte ha tomater.
– Det behöver du inte heller, om du inte vill.

Hon rörde sig inte ur fläcken.

När jag istället letade fram denna bild och visade, slog hon direkt ihop iPaden och kom med till köket.

20120422-142405.jpg

Det blir till att fota allt och i de svårare stunderna ta fram och visa för att hjälpa till i valsituationer. För det är inte så här svårt alla dagar. Vissa dagar går det jättebra att veta precis vad hon vill ha, eller förstå att hon kan välja bort tomaterna, fast de finns med på en bild. En annan dag är det omöjligt.

Idag tog vi nya bilder. En med gräddklicken och sylten på, en där hon blandat ihop dem så pannkakan blev rosa, och en där den var ihoprullad och skuren i bitar. Hoppas på bättre tur nästa helg.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s