”Det blir ju svårt när…”, Förskolesituationen

Vi har haft en ganska lugn och harmonisk helg. Kom ut och lekte en stund i lördags och i söndags var det trist busväder så barnen höll sig inne.

Mannen och jag delade på oss i några timmar för att få lite andrum. Vi brukar se till att få till det någon gång per helg.

Så var det dags för dagis igen. Lillprinsen fick en affektkramp på väg till dagis när han snubblade och slog sig och var avslagen en bra stund efteråt. Det strulade till Prinsessans dagislämning och hon fick snabbt ställa om sig på att mannen lämnade henne istället.

Mejlet till förskolan förra veckan verkar ha givit något i alla fall, för de mötte upp henne bra i morse sa mannen efteråt.

Hade ett samtal vid hämtning då jag fick lite utförligare beskrivet hur det varit under dagen. Både gällande humör och mat. Hon har varit lite lugnare än normalt. Inte lika mycket i farten, på ett positivt sätt enligt pedagogen. Skönt att höra.

Sen pratade vi kort om mitt mejl och varför jag tycker det blir tokigt och gensvaret vi saknat framför allt från rektorn. Det var en positiv ton i samtalet. Jag ville förtydliga att jag ser att de försöker men att de säkert sitter i en knepig sits själva där rektorn kanske säger en sak och de en annan (min misstanke). Och att det för oss blir frustrerande när vi vet att hon har det svårt och inte får gehör för vad vi ber om.

Då kom den igen, den där hemska kommentaren som tar bort allt det som vi hela tiden försöker säga och få fram.

Men de syns inte här.

Allt vi vill att de ska höra och ta till sig är att svårigheterna finns, även om de inte syns på förskolan. Och dem behöver hon hjälp med. Den där kommentaren blir bara som en stor käftsmäll. Som ett försvar för att slippa göra något. Eller för att hålla ryggen fri. Möjligt att de förstår, men de döljer det väl i så fall.

Samma sak med maten. Idag var en maträtt (rullande maträtter som återkommer) som hon aldrig har ätit av. Jag fick höra att hon ätit pastan men inte såsen.

Då blir det svårt när hon väljer bort det.

Det blir inte svårt. De gör det svårt för henne, eftersom de fortsätter ge henne det hon inte äter. Vi ber ju om att hon ska ges annan mat än det som hon inte äter.

VI VET att hon väljer bort just den maträtten, bland andra. Det finns i hennes bok, men de måste själva läsa i den om det ska hjälpa. Prinsessans egen kommentar passar väldigt bra in här:

– Måste jag göra allting eller?

Vi ber dem återkomna och bekräfta våra krav. Sen vill jag att det ska landa lite så de hinner visa att de själva tänker ut något. Men så kommer dessa kommentarer igen som jag blir så trött på.

Vi VET ju att de inte ser svårigheterna där. Men det tar inte bort det faktum att hon har svårt med att förstå sin omgivning och behöver stöttning i det och att få den mat- och vilosituation som vi ser att hon behöver. Och som hon själv senast igår svarade på att hon vill. Med egna ord.

Om dagen nu hade varit rätt bra, har vi ändå haft en rätt tjurig Prinsessa ikväll. Svårt att avsluta, trots förberedelser och omöjligt att acceptera ett nej till att smyga in för att hämta en bok innan Lillprinsen somnat.

Slutade med att hon gick in när jag vände ryggen till i tio sekunder. Jag blev arg och Han vaknade till och grät i tio minuter innan han slutligen somnade.

Det var inte mitt fel. Det var bådas. För vi pratade så mycket.

Min förhoppning är att hon kan minnas nästa gång hur det blev, och då förstå att nej, betyder nej när det gäller att smyga in innan han somnat.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s