Nervositet och lite magont, samt bristen på kommunikation

Sent igår kväll skickade vi iväg mejlet jag skrev på häromnatten. Fattar de inte nu så…

Hos oss är det jag som skriver och mannen som ”rättar”, lärare som han är ;-). Ja, texterna i bloggen får han inte röra, men konversationen med förskolan går vi alltid igenom tillsammans innan vi skickar. Så att vi är överens om vad vi kommunicerar, men också som en koll att vi inte sätter oss själva i skiten, att vi informerar, önskar och kräver saker som ändå är rimliga. Och inte kastar skit. Ömsom vin ömsom vatten ska det va.

Att jag skriver istället för att boka möte den här gången, är för att vi inte når fram. Mötena blir bara känslosamma (inom mig är det uppror och utåt blir jag iskall) och vi får inte fram det som är viktigt för oss eftersom de bara vill tillstå att allt funkar så bra och de inte vet hur de ska göra.

Det vi på senare tid på något sätt har velat nå fram med, är de beteenden hon har som är så uppenbara inom spektrat och som jag vet att hon har även på förskolan. Men som de av någon anledning inte har kunskap eller vetskap om hur det hänger ihop. Inte heller hur mycket barn kan skärpa sig och att utbrott och apati i hemmiljön för barn inom NPF, hänger ihop med hur utmattade de blir av att vara i en miljö som de skärper sig till max i.

Men vi når inte fram när det bara blir försvar från båda håll när vi träffas. Närmare pajkastning än så kan det ibland inte bli känns det som. Det blir så långt ifrån konstruktivt som vi kan komma. Det blir till tid som bara rinner ut i sanden.

Den här gången var mitt syfte att vara väldigt saklig, informativ om Prinsessans funktioner, men också vad som är vanligt för barn inom npf. Jag utgick ifrån protokollet från förra mötet, skrev invändningar, förtydliganden och faktahänvisningar direkt i det. Sen la jag till ett mejl med våra krav (icke förhandlingsbara i detta läge, fast riktigt uttryckte jag mig inte) på anpassad kost, hur kolhydraterna påverkar henne, och att personligen få info i förväg om Favoriten inte är på plats en dag. Med förklaring till att vi måste få avgöra om energiförlusten en dag när Favoriten inte är där, är värd att ta, eller om vi redan innan ska välja att spara på krafterna och stanna hemma.

När jag vaknade i morse kände jag nervositeten i magen över att gå till förskolan. Idag bestod det magonda för mig, inte av att vara rädd för vad som skulle hända idag, utan mer om vilken reaktion på vårt långa mejl jag skulle få. För nu har jag i alla fall fått berätta hur det är och vad som är viktigt, helt nödvändigt och vad vi inte accepterar att de gör. Samtidigt har vi också varit väldigt tydliga med hur vi vill att de ska göra istället, utan att det är några enorma åtgärder och uppoffringar.

Vi tycker ju att vi har bett om detta förut, men då har vi bara mötts av ”det tror jag inte” och ”men det kan inte vi se” eller ”det säger hon inte här” när vi lett in på ämnet. Och så var det stopp i den gränden. In i nästa för att prova den istället. Samma återvändsgränd.

Är det något de absolut inte kan säga efter det här mejlet så är det att vi förväntar oss envägskommunikation (som jag fick kastat i ansiktet häromveckan).

Att ha ont i magen över vilken reaktion jag kan få/inte få efter att jag har skickat detta mejl känns vida mycket bättre än den andra. För nu har jag åtminstone gjort något. Nu VET jag att jag har varit tydlig, informativ, uppskattande i det jag kan vara uppskattande i, och saklig i det som jag framför som kritik.

Jag blev bara på något ställe personlig och uttryckte vilken förtvivlan jag känner och varför jag inte orkar tvinga fram en överlämning när jag ser att pedagogerna är upptagna med annat. Jag hoppas att de förstår. Jag hoppas också att det går fram till personalen (de har fått cc) att vi faktiskt inte personligen kritiserar dem, utan att det är förutsättningarna runt omkring vi är negativa emot.

När jag i morse sen träffade en dagismamma, vi kan kalla henne K, fick jag höra att personalen vid något tillfälle talat om för henne att de inte fick svara på mejl till föräldrarna. Det har tidigare blivit fel när detta skett, så nu är de tillagda att inte göra detta alls.

Var och en är förstås salig på sin tro. Men min spontana reaktion är, att det hade besparat mig en enorm mängd frustration, irritation och och uppgivenhet över att det känns som jag talar för döva öron när vi inte får något gensvar, om jag bara hade vetat att det var så att personalen själva inte får svara hur som helst till oss föräldrar.

Jag fattar att det lätt kan bli fel och missuppfattningar i mejlkonversationer, för att man kan läsa in en massa, eller så är man som jag, och läser det som står, och står det inget så tycker de inget… Men om man inte svarar alls, så vet jag som förälder inte ens om de håller med eller har en helt annan åsikt. Eftersom de tidigare har sagt att Prinsessan fungerar så bra och de inte ser något, så har jag antagit att så länge de inte säger något annat så har de fortfarande den uppfattningen.

Insikten om detta, spär förstås på känslan jag haft ett tag över att personalen faktiskt försöker men inte har de rätta förutsättningarna för att hantera situationen med oss och vår Prinsessa så som vi önskar. Vi har också fått en ”inkling” (känsla) att Den ansvarige på avdelningen har börjat se och fundera, men så länge hen inte säger något så vet vi inte.

HJÄLP, så fel det kan bli när man inte kommunicerar!

Vad får du för tankar och reflektioner när du läser detta? Jag vill gärna ha era tankar kring om det här. Tack för att du läser!

Annonser

4 thoughts on “Nervositet och lite magont, samt bristen på kommunikation

  1. Ni spontana tanke är att ni gör rätt som skriver ett mail istället för att ha ett nytt emotionellt möte med förskolan.
    Ni får på detta sätt lyfta fram just de synpunkter som ni anser viktiga och behöver inte direkt svara på eventuella kommentarer om att ”allt fungerar ju så bra”.
    Min erfarenhet är att just e-post är ett bra sätt att kommunicera på när man är känslomässigt involverad i något (oavsett vad).
    Sedan L fick sin diagnos har vi bemötts på ett helt annat sätt från skolan än innan och även habiliteringen har varit behjälplig då de har varit sammankallande till möten med skolan och på dessa tydligt förklarat för skolans representanter vad L behöver för att fungera och vilken hjälp de kan bidra med.

    Prova att koppla in habiliteringen och be dem om hjälp att förklara Prinsessans behov.
    Jag tror att mycket av förskolans skygglappar beror just på att de inte vet vad som behöver göras och hur man gör det.

  2. Tack så mycket för din kommentar JK. Jag tror också att du har rätt i det där med skygglapparna.
    Habiliteringen kommer väl inte in förrän utredningen är klar antar jag?

  3. Pingback: Jag tänker på, en mängd saker | rosa prinsessan

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s