En dag full med känslor

Klockan säger att jag borde sova. Kroppen säger något annat. Knoppen likaså.

Det har varit en omtumlande dag med mycket känslor och jag måste få ner dem på pränt för att ge min knopp vila. Känslorna idag har mest varit sorg och förtvivlan blandat med en hel del frustration. Sen finns här också lite hopp och lättnad över att det närmar sig. Vi är igång och snart kan vi få besked om det som vi ser hos vår Rosa Prinsessa. Det där beskedet ser jag fram emot med någon form av skräckblandad förväntan. Förtjusning vore lite väl att ta i tycker jag.

Kanske tycker du jag är knäpp nu. Men skräcken handlar faktiskt om att de inte ska ge henne en diagnos och förväntan består av att vi ska få bekräftat att hennes svårigheter faktiskt existerar. Att det inte bara är vår inbillning. Visst finns det en hel del sorg i det också. För att det inte blev som vi trodde med Prinsessan. För att hon är annorlunda. För att hon kräver en annan anpassning än vad Lillprinsen gör och för att vi med största sannolikhet kommer att ha svårare att leva det där spontana familjelivet med resor och oplanerade aktiviteter.

Men när det nu är som det är, är det ju lika bra att få det bekräftat så hon och vi kan få den hjälp som vi behöver. Så att vi kan pusta ut och landa bara en liten stund innan nästa kamp säkert sätter igång igen.

Men dagen idag då. Hur har den varit egentligen? Det var en början, en mitten och ett slut. Tre olika delar. Alla med lika mycket känslor inblandade. Dock i något olika form.

I den korta versionen började det med en orolig morgon med jobbig lämning på en dagisgård med allt för mycket barn på en personal. Prinsessan hann med två känsloutbrott (i relation till kompisarna) innan jag kunde lämna en kvart senare.

I mitten var det den två timmar långa Vineland intervjun på Utredningsteamet i Farsta. Utredningen är igång. Både mannen och jag var så trötta efteråt så vi inte orkade gå på bio, fast vi hade barnvakt. Vi var till och med på biografen och gick därifrån. När köpcentret stängde blev vi sittande i bilen på en parkering en lång stund innan vi tog oss vidare med kvällen. Hittade en härlig hotellfoajé som jag helt missat. Den är nära där vi bor och perfekt att sitta och skriva i på kvällarna.

I den korta versionen slutade dagen med att jag tog ett stort kliv utanför cirkeln (komfortzonen) och visade några av filmerna på Prinsessan för min mamma som hälsade på. Äppelutbrottet från i helgen, hur hon snurrar runt runt och pratar om att hon blir lugn av snurra och en dag i februari när hon gömmer sig och är apatisk inför att gå till förskolan. Jag mjukade upp henne lite, med att visa den från igår då hon låste sig vid att balansera på ett cirka tio meter långt räcke, hela vägen fram. Hon var tvungen att börja om från början om hon ramlade ner. Samtidigt som hon grät och tyckte att det var för svårt, men hon var tvungen att göra det. Under dessa fem minuter hör jag kommentarer som

– Måste jag göra allting!
– Men, det är för att det är för smalt.
– Ooh my god.
– Jag måste börja om och börja om och börja om.

De situationer jag valde att visa min mamma är inte på något vis extrema, om du frågar mig. De är snuttar ur en fullständigt normal vardag, i vår familj. Om än väldigt jobbig och utmattande. Vi har blivit så vana vid att ha det så här, så vi tycker inte det är konstigt. Kanske är det därför jag dragit mig för att visa filmer på Prinsessans utbrott och vardag för någon annan, för tänk om vi får höra att det är normalt. Då ÄR det ju oss det är fel på.

Min mamma var alldeles tagen när vi var klara. Även om jag vet att hon accepterat och förstått Prinsessans svårigheter, redan från första gången vi berättade, så har hon ändå inte förstått vidden av de känsloutbrott och den envishet Prinsessan besitter. Eller, den apati som genomsyrar hela Prinsessans uppenbarelse då motståndet varit extra stort att gå till förskolan.

Ska jag lita till hennes reaktion så är den vardag vi lever i, inte alls normal, om man ska jämföra med familjer med ”normalstörda” barn vill säga. Då har hon i alla fall två egna barn, varit mycket barnvakt till min brors tre barn som är lite äldre, plus att hon var en väldigt engagerad lärare i en hel massa år till mellanstadieelever. Den kunskapen skiljer sig förstås en del från hemmamiljön, men jag tänker ändå att hon har lite erfarenhet utanför bara Prinsessan. Vår stannar ju vid Prinsessan. Och en två år yngre prins.

Under den här sista stunden med filmvisningen med min mamma var jag så trött så min kropp skakade. Kanske var det också spänningarna från dagen som släppte. Dagens sista känslor tror jag också var en hel del lättnad, över att bli förstådd och tagen på allvar.

Ni som har erfarenhet av att visa filmer på barnet för förskola eller skola, hur har ni gått tillväga?

Annonser

2 thoughts on “En dag full med känslor

  1. Pingback: Jag VILL inte vara speciell – Jag vill att de ska höra vad jag säger | rosa prinsessan

  2. Pingback: Tema utredning – Del 2, utredning 1 | rosa prinsessan

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s