Pedagogisk förälder, med öppet sinne

Jag har lärt mig att det är bra att låta barnen få välja mellan två aktuella alternativ.

Jag ska ge ett exempel, när det är dags att städa eller plocka undan kan jag säga

Vill du plocka undan böckerna eller bollarna?

Genom den frågan visar jag, outtalat, att det är plocka undan vi ska göra, men jag ger också valmöjligheten att hon själv får välja vilket hon ska plocka undan.

Att bara säga åt henne att det hon ska städa eller plocka undan kommer vi ingen vart med här hemma. Är det mer är typ fem saker på golvet är det för mycket och hon vet inte vad hon ska börja med. Jag måste därför vara väldigt tydlig. Nästan övertydlig och säga ”kan du ta de röda legobitarna”, för att det ens ska finnas en chans att det ska funka. Ofta låter det ändå såhär:

Men ååååh, ska jag göra allting!

Det är inte jag som tagit fram dem.

Idag var inget undantag. ”jag tänker inte” och ”det är inte mina saker”. Då hade jag ändå varit övertydlig och frågat om hon ville ta de små böckerna eller bollarna.

P: NEJ! Du ska inte säga så. Du ska säga snälla.

Jag: Hur då menar du? (bäst att spela med och vara nyfiken, störst chans att nå fram då).

Å: Du ska säga snälla, och vad jag ska göra.

Jag: Jaha, så… kan du plocka undan de små böckerna, snälla.

P: Javisst.

Tänk om det var så enkelt varje gång, oavsett om det ska plockas undan eller kläs på kläder.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s