Hjärtat hoppar upp och ner – sockertoppar och abstinens

Som man känner sig själv, känner man andra…

Vi har haft några dagar med sockertoppar och abstinensdalar, skulle jag vilja påstå.

I måndags skrev jag om vilken skön eftermiddag och kväll vi haft. Och jag funderade över hur länge det skulle hålla i sig. Det höll i sig till dagen efter.

Som vanligt sa personalen att det varit en bra dag och hon verkade också väldigt uppåt på vägen hem. Men frampå kvällen blev det för mycket och det var som omöjligt att lyssna och att sitta stilla.

En stund efter hon ändå varvat ner i soffan, och troligen kände sig så trött så hon kunnat somna, varvade hon upp igen och bara snurrade på. Hon skulle hoppa i sängen, på madrassen och gud vet allt.

Att säga till henne att varva ner och leda henne tillbaka till soffan går inte. Kanske borde vi låta henne hoppa av sig, men hennes beteende utstrålar inte precis att hon gör det enbart för att det är kul och att hon mår bra. Det är något annat, och vi ser just då inget alternativ än att tvinga ner henne i varv genom att helt enkelt sätta stopp och hindra henne på olika sätt genom avleda så hon inte kommer fram dit hon har bestämt sig för att gå.

När det sker sätter jag mig alltid på golvet vid henne och avvärjer hennes försök att komma förbi mig. Och från att bita och slå mig. Mannen tar hand om lillebror som inte förstår nånting av vad som händer.

Ibland får jag hålla i henne, men jag är medveten om känslorna som det kan skapa i henne och undviker det om jag kan. Till slut byter hon tillstånd från det ”stressade” till att bli ledsen och alldeles förtvivlad.

Häromkvällen var det farfar som hon plötsligt saknade. Han har varit död sen två år och hon minns honom knappast, men han har blivit en symbol för när hon är riktigt ledsen.

Vi lyssnar och låter henne vara ledsen. Då sitter hon gärna i knät, men kramas inte. Inga pekpinnar och inga förmaningar. Vi hittar något att göra som är lugnt som hon tycker om, sen kan vi gå vidare med nattningsrutinerna. Den dagen hade hon ätit glass på dagis.

Kvällen efter det var det mosad potatis som ökade hennes stresspåslag och gjorde det omöjligt att sitta stilla. Även där slutade det med gråt och utbrott innan läggning.

Före påsk pratade vi om att det varit ganska lugnt hemma ett tag (läs en vecka) och att hon verkade ha hittat en ny nivå. Och i måndags kväll var jag som sagt chockad över hur bra vi hade det. Men det höll ju inte i sig särskilt länge, som vanligt.

Igår var det ”potatisbiffar” på dagis. Med sylt till kan jag bara gissa. Innan vi skulle äta middag var hon så illamående så hon trodde hon skulle kräkas. Tröttheten var tydlig.

Som man känner sig själv känner man andra…

Efter att jag själv minskat mitt kolhydratsnabba intag kan jag bli väldigt illamående några timmar efter en middag med pasta. Det var så jag igår uppfattade henne.

När hon lugnat sig och vi pratat lite ville hon ha något att dricka. Saft! Som hon aldrig annars ber om. Jag erbjöd äpple. Då skulle hon ha saften från äpplet.

Hjärnan är väl ändå fantastisk som hittar vad det är som ger högst påslag i hjärnans belöningsystem. Vi har aldrig pressat saft ur äpple och kommer heller aldrig göra det efter att jag hörde en raw food expert prata om hur mycket socker det blir när vi tar bort fruktköttet och bara dricker saften. (Gäller även annan frukt, men äpple och apelsin var värst.) Om jag hittar ska jag länka till den informationen.

Vi enades om ett halvt äpple, som brukar hjälpa bra även vid illamående när vi åker bil. Ytterligare en äppelhalva och en smörgås (vit förstås) med smör senare mådde hon bra igen.

Vi skrev i kontaktboken igår morse att Prinsessan behöver hjälp med balansen mellan proteiner och kolhydrater. Samma dag äter hon alltså potatisbiffar till lunch och torkade bananer till mellis.

Jag tror vi behöver ha ett kostsnack och lämna över en lista på sånt vi ser hon påverkas negativt av. Men hon blir förstås annorlunda om hon inte får äta det och så länge vi inte har läkarintyg…

Kan man jämföra det med diabetes fast det inte är diabetes?

I höstas hade vi en period då det var hysteriskt och vi märkte STOR skillnad på hela henne när vi slutade med russin och bröd och la till proteinpulver till yoghurten. Och då är det inga mängder vi serverat, vi har ändå hållit en låg nivå.

Hennes egen beskrivning hur hon kände sig då var

Det är som att hjärtat hoppar upp och ner, upp och ner, hela tiden.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s