Tankar i natten

Det är mitt i natten. Hjärnan går på högvarv. Prinsessan skulle sova i soffan i natt. Det var för jobbigt att sova i vår säng och hon får ont i ryggen säger hon. Soffan har alltid varit hennes val då hon vaknade som ett och ett halvtåring och vägrade sova i vår säng. Då mannen och jag sällan (aldrig) har sängen för oss själva så länge barnen är hemma, var det ett lätt val för oss att låta henne välja soffan. Det var ju inte så att vi precis skulle slå på någon tv-serie eller så eller hade tänkt börja umgås sådär runt halv tio när hon slutligen gav upp mot tröttheten och stängde ögonen.

Jag kan höra genom väggarna när Prinsessan har somnat. Det är en tystnad och ett lugn som lägger sig över hela lägenheten när hon låter sömnen ta henne och hon blir alldeles stilla. Så länge hon är vaken är det alltid någon rörelse eller ljud som kommer ifrån henne, så det går liksom inte att missa att hon är vaken. Från sekunden hon stänger ögonen sover hon. Inte innan, inte efter. Hon kan prata med oss, vilket hon såklart gör trots att vi säger åt henne att det räcker och att det är dags att sova, till samma sekund hon vänder sig om och stänger ögonen. Och sover.

Det är inte så att hon sluddrar eller visar sig sådär sömnig som man kan vara när man ligger och pratar med någon och plötsligt börjar prata en massa helt osammanhängande saker för att drömmarna tränger sig på. Eller, osammanhängande är hennes samtalsämnen alltid, eftersom hon går från ett ämne till ett annat inom loppet av samma mening. Vi upplever henne vaken, tills hon stänger ögonen. Och trettio sekunder efter hon stängt sina vackra blå, skulle hon inte notera om vi försökte väcka henne.

Nu är det ju inte Prinsessans sömn som gör att inte jag kan sova. Jag släckte lampan kl elva igår och såg fram emot en lång natts sömn utan några sparkar i ryggen eller fötter i ansiktet. Och så låg Lillprinsen och ropade på mig för en timme sen istället. Han var halvt sovande och sov vidare bara han fick nappen och jag stoppade om honom med täcket. Men jag kan inte somna om.

Jag kan inte släppa tankarna på förskolan och vad det är som blir så fel hela tiden. Vad är det vi säger som får dem att gå i försvar så som dem gör hela tiden? Och vad är det vi glömmer bort att säga som kan hjälpa dem att förstå vad det är vi menar? Det är för sjutton mitt jobb att kommunicera. Några akademiska poäng och högskolestudier har jag inte, men mycket träning och annan utbildning i hur vi uttrycker oss och hur saker lätt kan uppfattas och vad man säger för att bara utgå från sig själv för att undvika att trampa på tår och kritisera när det inte är det man egentligen vill göra. När det handlar om att vilja få en annan person att förstå sin egen ställning utan att för den skull kräva något av den andre.

I början av den här processen, i slutet på november när ljuset tändes om vad Prinsessans svårigheter handlar om, blev jag ”varnad” och fick tips på hur vi kunde uttrycka oss, just för att visa att vi vill hjälpas åt och ha förskolepersonalens hjälp i att hjälpa Prinsessan trivas på förskolan och sluta säga att hon inte vill gå dit längre. (oj vilken lång mening…) Då de från början hela tiden har hävdat att hon bara fungerar så bra och skrattar, är aktiv, visar upp sina saker och, enligt dem, visar på ett gott självförtroende, så har vi inte lyckats. Det blir noll och inget.

Jag vet att pedagogerna ändå anstränger sig för att prata mer med henne om vad som ska hända dagen efter och att förbereda henne, men hon släpper egentligen inte in dem. Prinsessan är inte en person som man kommer inpå och kan nå samtidigt som det händer annat runt omkring henne. Vill jag ha hennes uppmärksamhet, så måste jag skärma av allt annat som finns omkring henne och få henne att se bara på mig, för att hon ska lyssna. Detta var något jag märkte redan som ettåring skulle jag tro. Tidigt var det i alla fall som jag fick fånga upp henne och be henne att se på mig när jag ville något. Annars hörde hon mig inte.

Idag önskar jag att någon hade satt en lista på symptom i handen på mig när jag blev förälder, för att veta vad som kan vara avvikande beteenden och vad barnen förväntas göra i vissa åldrar.

Det första året hade vi en bok om de nio olika utvecklingsstegen som spädbarnen går igenom. När de börjar upptäcka olika saker och vad som kan göra att de är extra gnälliga efter just ett visst antal veckor osv. Men när den tog slut fanns där inget mer att finna om hur barnen ”förväntades” utveckla sig. Jag letade faktisk och har gjort det flera gånger, då vi så många gånger har funderat och förundrats över hur vi har upplevt hennes utveckling. Men då jag inte hittat något och hon varit tidigare än andra barn i mycket (vilket även jag och tydligen också maken var) har vi tänkt att hon kanske varit normal ändå. Men bara väldigt envis och en enormt stark vilja och integritet.

Såklart är alla barn individer och olika på sina unika och fantastiska sätt, men det finns utvecklingssteg som alla barn ändå förväntas genomgå. Som att peka och vilja visa saker som barnet ser. Det har jag förstått nu, är en sak alla barn går igenom, så länge de inte har autism. Jag kan inte minnas att Prinsessan gjorde det. Jag kan heller inte minnas om hon egentligen har sökt ögonkontakt för att kolla av saker med oss, som också barn gör för att söka bekräftelse. Hon kör sitt race och det har hon alltid gjort.

Det är också många gånger lätt att missta sig på att hon är med på vad man har sagt och att hon vet vad hon förväntas göra, för hon svarar ja, eller nej. Men om jag skulle be henne upprepa vad jag frågade har hon ingen aning så länge hon inte är där (närvarande) med mig. Annars hör hon inte och svarar det hon känner att hon förväntas svara. Så att pedagogerna fångar upp henne och frågar, behöver inte alltid betyda att hon verkligen är med på vad de sagt. Men tro mig, hon ger verkligen sken av att vara med, så det är inte lätt att förstå om man är lite ouppmärksam.

Inatt funderar jag över vad jag skulle ha sagt på alla möten med förskolan istället. Har vi pressat dem att förstå och att de måste se det vi ser och helt missat att få fram att oavsett vad de ser så har hon svårigheter och behöver hjälp. Jag tror inte det, men min termometer Mannen sover, så jag kan inte fråga honom om vad han anser i frågan.

Jag fick under dagen igår flera tips om att prata med skolinspektionen om hur vi har blivit bemötta av förskolan och förskolechefen. Kanske bör en granskning göras osv. Det känns ju plötsligt läskigt och obekvämt och att det nog är vi ändå som brustit i vår tydlighet om vad det är vi förväntar oss, egentligen. Prinsessan kanske ändå inte får en diagnos, så då får ju de ”rätt” och vi står där med brallorna nere. Vi vet ju att svårigheterna finns, det kan de aldrig säga något om, men så länge de inte ser att hon har svårigheter även på förskolan, kan de hela tiden hävda att det inte ligger hos dem.

En fråga får avsluta dessa tankar, för nu börjar sömnen smyga sig på igen. Kan de vara så att de upplever att vi anklagar dem för att Prinsessan har problem? Att det skulle vara deras fel att hon har svårigheter som inte syns och att det är därför de hela tiden slår problematiken ifrån sig. Kan det verkligen vara så illa? Svårigheterna som personer med någon variant av bokstäver har, finns oavsett om de syns eller inte. Det är ju inte någons fel att de finns. Det är hur man gör för att underlätta för barnet som är avgörande för hur mycket krafter barnet behöver förbruka för att hantera sina dagar.

Vad skulle vi gjort annorlunda?

Annonser

3 thoughts on “Tankar i natten

  1. Jag tror de saknar kompetens helt enkelt.
    Och de anser att de vet mest eftersom det är deras yrke.
    Och att för många föräldrar är hysteriska över allt möjligt.
    Och att de lever kvar i föreställningen om att ”sånt växer nog bort”.

    Jag har och har fortfarande prbl m min familj som trots betydligt större svårigheter än din flicka verkar ha antyder att vi är hysteriska och att hen nog skulle kunna vara mkt ”bättre” om vi bara tränade lite mer ned honom (IBT/TBA). Visst kan hen bli bättre men vad som verkligen gjort livet bättre är när jag slutade tro att hens bristande förmågor inte berodde på att jag är en usel mor.

    Jag tror nyckeln är utbildning. Ge dem böcker, tipsa om gratisföreläsningar. Och om det känns för stort leta efter fsk som fattar.

    • Ja, det är ungefär så vi känner att de tänker. Och att sakna kompetens är helt okej. Jag tycker också att det är smart att vara nyfiken och villig att lära nytt i en förskolechefs ställning.
      Att inte bara skylla det ifrån sig och inte vilja hjälpa, utan att måsta förstå från psykolog innan. Nu är det behov att byta av andra skäl också till hösten, men vi vill inte bara slita henne ifrån något. Behöver byta till nåt bra.

      • Vi har tipsat om böcker och artiklar och möts av fnys och att de minsann har erfarenhet och barn på skolan (även flickor) som har dessa diagnoser och vår Prinsessa har INTE svårigheterna som dem. Suck!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s