Samspel, utanförskap och berättelsebok

Skärtorsdag. Häxorna på dagis far till Blåkulla ett par dagar för tidigt.

20120405-152108.jpg
Prinsessan har hävdat att hon blir allergisk av att bli målad i ansiktet så hon skulle bli sjuk och få utslag om hon skulle målas till påskkärring. Någon påskkärring skulle hon heller inte vara. Hon skulle vara prinsessa. Ingen är förvånad. Hon var så lycklig och tacksam över att hon fick ha sin prinsessklänning på sig.

Hon var förberedd på att det skulle komma en häxa på kvast med godis till alla barnen. När vi gick hem igår lät det jättekul. Tills i morse när vi skulle iväg. Precis som alla andra gånger då det är Lucia eller annat som är avvikande från det normala. De senaste veckorna har verkligen varit smidigare på morgnarna. Vi har hittat bra rutiner och mannen och jag har blivit ett bra team i vem som gör vad, allt för att det ska flyta på.

I morse tog det dock emot, och eftersom jag visste att häxan förväntades komma kunde jag tidigt ringa in hennes dilemma och hjälpa henne vidare. Innan vi skulle iväg sprang hon runt och skulle absolut ha med sig något till häxan. Det är ett beteende jag noterat att hon har när hon ska träffa någon. När vi besöker någon eller har haft besök. Då ska hon leta fram något och ge bort. En gammal ritad teckning som hon letar fram. Som att hon ger för att bli omtyckt. Kanske är det långsökt att tänka så, men ibland är den dolda agendan tydlig i hennes beteenden.

I morse uppmärksammade jag vad hon gjorde och frågade varför det var viktigt.

För att jag ska bli kompis med mina kompisar igen.
Hur menar du nu? Att du ska ge teckningen till kompisarna?
Nej, att jag ska ge den till häxan så att jag kan bli kompis med mina kompisar igen.
Men… Är du inte kompis med dem redan?
Nej, de säger bara att jag inte får vara med och att det är fullt.

Jag fick gå runt frågan en extra gång för att förstå att det verkligen var så hon upplevde det. Att det inte var tvärtom, att hon sa till kompisarna att de inte får vara med. Hon känner sig utanför och att de inte vill ha henne med i leken och att hon behöver ge dem saker eller erbjuda leksaker för att få vara med och vara omtyckt.

Det smärtar i hjärtat att höra henne berätta hur hon känner, och samtidigt veta att om jag tar upp det med pedagogerna så får jag till svar att så är det inte alls. Hon är omtyckt, får vara med och leka och att hon är en viktig motor i leken. Att de hela tiden är i närheten och hjälper och att som det var i höstas är det inte längre. Det är mycket bättre nu. Bättre eller bra, är det jag vill ha svar på.

Bara den här veckan har jag iakttagit i alla fall två situationer där hon bestämt sig för en sak och sen inte givit med sig. Där jag ser kompisen eller kompisarnas frågande ögon i varför det blir som det blir och att de står sig platt i sina kommentarer om att de var först, eller sagt något annat eller vad det nu kan handla om. Och där pedagogerna inte har varit i närheten och hjälpt till.

I morse kunde jag snabbt koppla ihop hennes beteende mot kompisen och känslan hon hade hemma med att inte få vara med och leka. Jag kunde påminna henne om det, när jag fått henne därifrån, och ursäktat kompisarna med att Prinsessan var arg på mig. Pedagogerna lyste med sin frånvaro. En annan flicka kom fram och lånade ut en av sina leksaker till Prinsessan, som för att trösta.

Händer detta verkligen bara när jag är närvarande på förskolan? Eller tycker de att det är helt normalt och okej att det alltid är Prinsessan som ska ha sin vilja igenom.

Självklart blir barn osams i lek och måste lära sig hantera konflikter och meningsskiljaktigheter. Jag antar att de andra barnen också hamnar där ibland. Men vilken roll spelar Prinsessan i konflikterna hon är med i? Hur ofta är det hon som genom manipulation och övertalning med idéer till lösningar får sin vilja igenom? Och hur ofta är hon den ”större” och storsint delar med sig?

Jag undrade om hon kunde förstå att kompisen blev ledsen och kanske inte tycker det är så kul att leka med henne om hon säger så där som hon nyss sa. Hon kunde inte alls lyssna på mig utan ville bara hävda sin rätt i sammanhanget.

Mitt förslag till att göra en liten bildberättelse om hur det kan bli när man säger tokiga saker till sina kompisar nappade hon på. Det ville hon gärna. Så i helgen blir det till att vara kreativ och rita berättelsebok om samspel. Det blir till att arbeta lite i StoryKit. En gratisapp för iPhone, ,en som funkar utmärkt även i paddan.

Har du tips på länkar för detta eller hur jag kan lägga upp en sån liten berättelse tar jag tacksamt emot tips eller länkar på verktyg du använt dig av.

Tack än en gång för att du läser.

20120405-152147.jpg

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s