Om att skjuta på det oundvikliga

Som vanligt på måndagar brukar jag lyssna på Knattetimmen som handlar om barn och deras föräldrars funderingar kring hur de kan hantera olika svårigheter med barnen. Mat, skola, förskola, amning och trots. Bland mycket annat.

Just idag fick de, Malin Alfvén och Louise Hallin som svarar på frågorna, en fråga om en 8-årig pojke som är hundrädd. Svaret familjen fått från grannfamiljen vars hund går utan koppel i närheten är ”Men, han är jättesnäll och fin med barn” och bryr sen sig inte märkbart om pojkens hundrädsla utan låter hunden vara lös.

Det påminner mig om alla gånger vi får till svar ”Nej, det har jag svårt att tro, hon som är så social” och ”Hon som är så duktig och vet precis vad som ska hända varje dag, inte kan väl hon ha svårt med omställningar” när vi berättar att Prinsessan har svårigheter som vi tror hör hemma inom autismspektrat.

Så, bara för att hundägaren säger att hunden är snäll, skulle pojkens rädsla försvinna?

Och, bara för att en 4-åring har extrem koll på vad som ska hända på dagarna och är social, finns inte svårigheterna hon visar i hemmets trygga vrå?

Tänk om det vore så enkelt att fobier försvann för att någon, utan samma rädsla, talar om att det inte är farligt. Vad smidigt allt skulle vara.

Svaren familjen fick var att de skulle säga till hundägaren igen, och be dem om hjälp att hjälpa pojken komma över sin hundrädsla. Och även att trycka på att det faktiskt är lag på att ha hundar kopplade utanför egen mark. Här håller jag helt med i deras råd.

Ibland enda sättet för mig att nå fram med ett förlåt.

En annan sak jag däremot reagerade på, var en mormor som hört av sig angående sitt barnbarn på 15 månader som dunkar huvudet i golvet eller väggen när hon blir arg. Malin och Louise ansåg att barnet själv reglerar hur hårt det kan slå och att det är mycket vanligare än vad man tror att barn gör detta. Att det är envisa, viljestarka och barn med mycket temperament som gör så. Och det stämmer säkert. Men jag blir ändå fundersam på om det inte är ett tidigt tecken på att barnet har extra svårt att hantera sina känslor och motgångar.

Kan det vara ett tidigt tecken på autism, som man bara sopar under mattan genom att säga att det är helt normalt och att barnet får ur sig mycket genom att dunka sitt huvud i golvet?

Själva har vi funderat över Prinsessan sen hon var pyttis, men framför allt när hon var tre då vi började misstänka ADHD. Då fick vi samspelshjälp på Mellanvården (eftersom vi redan var hos dem med Lillprinsen för min anknytning till honom). De tog inte vår oro på allvar och sa bara att ”det är vanligt att det är så här med treåringar”.

Idag kan jag känna mig ledsen över att vi inte stod på oss redan då och sa att det ändå inte blev bättre. Att konflikterna fortsatte och att det inte hjälpte. Att vi inte kom någon vart. Jag kan känna mig ledsen över att vi bara köpte deras förklaringar och att jag, återigen, la ansvaret på mig själv. Att det var jag som lekt för lite med henne som gjort att vi hade så mycket konflikter med Prinsessan. Och att det var därför det hela tiden bara var hennes vilja som skulle gå igenom. Hade det blivit lättare om vi kommit till en utredning redan i höstas och givit henne hjälpen redan från början när allt eskalerade i samspel, omställningar och behov av stora anpassningar?

Idag fungerar det rätt bra ändå, när dagarna ser lika ut och det är okej att hon får skrutta runt i pyjamasen och stanna inne hela helgerna. Men vi famlar i mörkret och behöver vi gå utanför rutinerna så blir det jobbigt igen, i några dagar, innan vi får styr på det igen. Jag undrar om det alltid är så bra att säga att det är så normalt och vanligt. Tänk om man faktiskt missar något som skulle underlätta att veta tidigare?

Annonser

2 thoughts on “Om att skjuta på det oundvikliga

  1. Ja, ingenting lär bli sämre av att man fångar upp det tidigt. Jag tror inte på diagnoshysterin eller diagnos som stämpel, som en del pratar om. Bättre fånga upp det så tidigt som det bara går, så är det en bonus om det skulle visa sig bli mindre problematiskt med tiden (kanske just för att man få hjälp tidigt!).

    • Åh, jag förstår. Berättade om det för en i morse och fick just den där diagnoshysterin tillbaka. Men OM man får hjälp tidigt och kan få lära sig det som de andra får mer naturligt så är ju mycket hjälpt och då kanske de kan gå igenom livet med lite mindre bekymmer än annars.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s