Är kunskap verkligen samma som kompetens?

Jag, och mannen, har tidigare mest varit irriterade över pedagogerna på Prinsessans avdelning. Att det är på grund av dem som det inte händer något och att vi inte får något gensvar. Nu börjar vi inse att det inte är där problemet ligger. Det kanske är på plats med en liten ursäkt.

Det kommer uppifrån, som så ofta i de flesta organisationer. Det är svårt att ha ett fungerande och riktigt framgångsrikt team på golvet när det smäller om ledningen inte kan släppa över ansvaret och lita på att rorsmännen kan sitt jobb. Här verkar de inte få rätt förutsättningar till att göra vad de behöver. Både jag och maken har hela tiden varit väldigt nöjda med förskolan, tills vi började ställa krav. Då stötte vi direkt på patrull. Sorgligt nog. Jag trodde dem faktiskt om något helt annat.

20120401-005522.jpg

Hon gör oss äntligen sällskap till middag, sak samma om hon är under bordet då.

I veckan lackade jag ur (har skrivit om det förr och jag blir fortfarande upprörd när jag tänker på det) och mejlade förskolechefen. Kritiken var helt och hållet riktad till vederbörande och jag var noga med att informera Prinsessans mentor om att så var fallet, så att pedagogerna inte ska känna att vi kritiserar dem (de har dock inte fått kopia på brevet).

Jag fick till svar på mitt mejl att ”vi (som föräldrar) förväntar oss envägskommunikation, men själva inte informerar hur vi har det hemma och hur ska de då kunna veta om deras insatser hjälper”. Hen förtydligar också att de inte ställer några diagnoser och att de använder sig av BUP eller liknande för att säkerställa att rätta insatser görs. De har en personaltäthet på 7,3 barn/pedagog vilket hen anser är hållbart (vilket är mer än 2 barn fler/pedagog än snittet i kommunen).

Det gör mig mörkrädd över hur stelbent systemet är. Att BUP, eller annan instans, måste vara med för att ett barn som har svårt med oförutsedda händelser, som har svårt för att äta när det är mycket liv och många människor runt bordet och som har svårt med samspelet med kompisar, ska kunna få den hjälp det är i så stort behov av för att orka hantera sina dagar på förskolan. Hur lite värt är inte föräldrarnas kännedom om sina barns svårigheter då?

Eller har vi missuppfattat allting, måste BUP eller någon annan vara inblandad och styrka att ett barn har svårt med vissa saker för att de ska få stöd?

20120401-005656.jpg

Här spenderas närmaste timmen så snart vi kommit hem.

I Prinsessans fall har förskolechefen från början bara pratat om att utredningen ska bli klar så att de får förstå vart problemen ligger. Vi har hitintills haft tre möten som i stort sett bara handlat om information från vår sida och ändå förstår hen inte vart problemen ligger. ”Men man kan inte be en synskadad ta av sig glasögonen eller säga åt en med ADHD att sitta still”, så mycket verkar ha gått in från tidigare akademiska utbildningar.

Det verkar ligga mycket prestige i att det är första gången som det är vi föräldrar som upptäckt svårigheter och påtalat för personalen och inte tvärtom, som de är vana vid. Plus att det syns hemma men inte på förskolan.

Är det verkligen så ovanligt att det är så?

 Kommentarer och svar vi fått sen i december:

De säger att Prinsessan är dominant, men verkar tycka att det är helt i sin ordning (trots svårigheterna med samspel vi påtalat och som mentorn också själv tog upp i höstas). Hon har kanske lite extra svårt att förstå att alla får vara med och bestämma i leken, men det har alla barn i den här åldern.

Hon får ha sina hörselkåpor men blir tillsagd att ta dem av sig när hon är med kompisarna, för annars pratar hon för högt. Hon verkar frånvarande och inte lika ”med” när hon har kåporna på sig på sångsamlingen (men varför vill hon ha kåporna på sig? Hon älskar sånger och texter annars).

Som föräldrar har vi blivit ombedda att lämna henne samma tider varje dag, för då händer samma sak när hon kommer dit och det blir tryggare. Vi ska inte ha så många som hämtar på förskolan (det får minsann räcka med mamma och pappa). Allt för att vi ska minska på intrycken så att hon inte ska vara så trött på kvällarna.

Sånt här trodde jag två- eller treåringar höll på med. Men inte att min snart 5-åriga dotter skulle bita lillebror, när hon är toktrött efter en dag på dagis.

När det sen inte längre funkar att pappa hämtar och lämnar för att det också blir för många intryck och utanför rutinen, är det också helt normalt? Och är det verkligen den där sista halvtimmen på dagen som tröttar ut henne så hon slår bakut hemma, sitter apatisk i soffan eller är djupt försjunken i något ensam resten av kvällen? Själv vill hon gå hem efter lunch, då är hennes krafter slut.

Inläggen kring förskolan blir så ilskna och kritiska, men jag vet inte hur jag ska få det ur mitt system annars. Jag blir så frustrerad över att inte nå fram. Jag har fått höra från andra att det skulle vara svårt att få förståelse innan en utredning är klar, men jag trodde i min enfald att vi ändå skulle bli lyssnade på. Jag tycker nog vi är rätt vettiga personer, jag och mannen (möjligen med en del egna drag ;-)). Mannen har akademisk utbildning och jag en hel del beteendekunskap, ledarskap och kommunikation i bagaget. Jag är bra på att lyssna in, visa förståelse för att få förtroende, att visa respekt och att vara tydlig. Men ibland hjälper visst inte något av detta. Ibland krockar det ändå.

I förskolechefens fall verkar endast den akademiska kunskapen och den proffessionaliteten vara tillräcklig. Mannen kan hen prata till utifrån hans kunskap, då han jobbar inom skola, (ironiskt nog med ungdomar med särskilda behov), men min kunskap verkar inte vara mycket värd. Jag är ju bara mamma i sammanhanget. SUCK! Inte ens den person som både vi och Prinsessan har störst förtroende för, har akademisk utbildning nog för att ta hand om vårt ärende. Ändå är det den personen (mentorn) som känt henne sen hon var två, (och då upptäckte rädslor som vi inte såg) och som alltid är den som kunnat bemöta Prinsessan där hon är, men som ändå vid flera tillfällen har sagt ”jag vet inte vad jag ska göra, jag har testat allt, men det hjälper inte” när Prinsessan har haft det tufft och inte velat det som mentorn velat. Men det är förstås den saknade akademiska utbildningen det hänger på. Vederbörande är bara barnskötare (obs ironi).

Jag kan skriva spaltmeter om detta, men det är det nog ingen som orkar läsa. Jag blir till och med trött på mig själv när jag skriver om det. Jag vill vara positiv och jag vill skriva bra saker och hur vi tar oss framåt. Men så finns inte den kraften, för att förskolesituationen tar energin. Visste vi vart vi skulle ha henne i stället, skulle jag säga upp platsen omgående. Men nu vet vi inte det, och vi vill också välja ”rätt” för henne den här gången. Sen är det väl säkert smart om hon under utredningen är kvar där hon är.

Jag hoppas ni orkar lite till. I morgon är en annan dag, och kanske kan jag få till lite tips och råd för dig som läser som är i samma sits som vi är just nu. Och på måndag ska visst förskolechefen ringa. Jag funderar på att vara upptagen i möte hela dagen…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s