Hur svårt ska det vara att kommunicera egentligen?


Bild lånad från http://blogg.didvoy.se

Idag har jag all tid i världen till att skriva, nästan i alla fall då jag ska hämta Prinsessan klockan två för att ge henne en lugn fredag. Jag har tid att blogga, men jag har också tid till att skriva på andra projekt. Och så känner jag mig helt tom. Jag vet inte vart jag ska börja. Känner mig bara uppgiven och ledsen och fattar inte vart felet ligger. Är vi så otydliga, är Prinsessan ändå helt ”normalstörd” och vi är helt fel ute eller ligger felet på förskolan?

Vi pratar, vi informerar, vi frågar, vi lyssnar, vi föreslår och vi visar förståelse för deras situation om vad de säger sig se och inte se. Vi talar om hur vi vill ha det och får motargument till varför det inte går. Vi kommer överens om en medelväg, som vi kan acceptera för ett tag, tills vi kan gå vidare med andra lösningar. Men sen händer ingenting. I bästa fall har personalen en uthållighet i det vi ber om i två veckor, men oftast tar det slut efter en vecka, eller påbörjas inte alls i värsta fall.

 Allt ligger på oss, hela tiden, för att vi ska få någon information om hur det är, vad som görs och för att något ska hända OCH för att det vi överenskommit ska fullföljas. Jag orkar snart inte längre säga något alls när jag är där. Jag lämnar Prinsessan, talar om när jag ska hämta och säger sen inget mer till personalen. För de svarar ändå bara ”vi får se vad hon bestämmer sig för” eller ”det har varit bra” när jag informerar vad Prinsessan själv uttryckt på morgonen eller när vi hämtar på eftermiddagen.

Det där med att hjälpa henne att prata om vad som ska hända när hon kommer på morgonen, som vi senast kom fram till, gjordes i fyra dagar vad jag vet, och det blev katastrof på sättet det gjordes på. Att möta upp henne speciellt när hon kommer höll i kanske två veckor. Nu är det bara hej P och inget mer.

Det stora som ändå gör mig så ledsen just nu är att vi hela tiden verkar bli motarbetade. Allt för att skjuta på tiden så att utredningen ska bli klar. Det är vad vi tror i allafall, eftersom ingen säger något annat och att rektorn ända sen i februari pratat om hur bra det vore om utredningen kunde komma igång så att de får veta (så att det inte bara är föräldrars spekulationer då eller?)

En utredning som de verkar vara övertygade om inte kommer visa någonting annat än att Prinsessan är som vilken 4/5-åring som helst. Så att de kan slippa ändra på sina rutiner och låta personalgruppen kämpa och stressa med tre pedagoger på 22 barn. Och sen är det ju sommar snart och då är det väl ändå ingen idé att göra något innan hösten. Och blablabla. Vinstdrivande företag borde inte finnas inom förskolevärlden.

Dagar som Prinsessan är intresserad av att överraska mig och klä på sig själv, åtminstone delvis, blir jag rädd att de ska ha rätt. Dagar som Prinsessan står innanför dörren och vänligt ber om hjälp att ta av henne kläderna undrar jag vad det är jag själv går och tänker. Det är inte det att jag måste hävda min rätt eller att jag vill att hon ska ha en diagnos. Men jag blir rädd över anledningen till varför vi har alla dessa svårigheter alla andra dagar. Varför vi måste kämpa så vansinnigt hela tiden. Varför allt måste se precis lika ut hela tiden, för att det ska funka för henne.

Vad anser ni som läser, och har erfarenhet från skola och förskola, är den stora skillnaden på utvecklingssamtalen och ett samtal med oss föräldrar kring vilka stöd ett visst barn behöver?

Prinsessans närmsta pedagog har varit sjuk på halvtid sen i januari och är nu tillbaka. Det är dags för utv.samtal och vi lyckades få till ett snabbt möte eftersom hon inte varit med på något möte vi haft sen i december. Jag sa att det inte var vad som står i Unikum (plattformen för omdömen) som är det viktigaste för oss, utan det är att vi får träffas och komma fram till vilket stöd Prinsessan behöver. Också så att vi kan ge henne ”nycklar” till vad hon kan se på för att se vart Prinsessan kanske behöver extra stöd, för att jag har sett att även om hon verkar vara så glad på förskolan, så är det en falsk bild hon visar upp, för att bli omtyckt och vara som de andra.

Hon skulle läsa in sig på ”ärendet” eftersom det varit svårt att va delaktig på halvtid. Jag kände mig positiv, ända tills jag hämtade samma eftermiddag. Då har hon blivit tillsagd av rektorn att hon inte får ha såna möten själv med oss. Men ett utvecklingssamtal, det går bra. Fast det hinner hon inte till på måndag, eftersom hon då måste fylla i omdömet om Prinsessan innan. Något som inte ens gjordes i höstas, varken före eller efter från personalens sida, pga något jag idag inte riktigt fattar. Problemen med kompisarna fanns, men det var innan vi slog larm om att vi såg att det fanns en annan problematik än bara kompisleken.

För oss föräldrar känns det smått lönlöst att ha ett utvecklingssamtal om vi inte får prata om den problematik och de svårigheter som finns. Att det finns ett bildschema, som aldrig används, och som personalen sätter upp närvarolistor över som täcker dagens aktiviteter. Att svårigheterna med kompisarna kvarstår och att vi ser att hon mer och mer väljer att göra något på egen hand än att samspela och att vi tror att hon behöver mer utmaningar än att bara rita eller pärla när det är pysseltid på dagarna. Att hon behöver problemlösning och andra utmaningar för att bli tillfredsställd och lära nya saker.

Ja, nu fick jag i alla fall skriva av mig så det känns lite mindre tomt. Men det här med att ha ett kortare möte varannan vecka för att, vid sidan om hämtningar och lämningar, kunna prata om vad som händer just nu, verkar vara omöjligt, eftersom pedagogerna tydligen inte är betrodda att ha ett sånt samtal utan rektor eller specialpedagog närvarande.

Ändå var det att vi skulle ha täta möten med pedagogerna själva, och att spec.pedagogen skulle vara med någon gång ibland, det enda som vi upplevde att vi kom fram till på det senaste mötet med rektor och spec.pedagog tillsammans. Tydligen går våra uppfattningar isär även om det.

Advertisements

5 thoughts on “Hur svårt ska det vara att kommunicera egentligen?

  1. Jag förstår inte förskolan problem.
    Det spelar ingen roll om det finns en diagnos eller inte.
    I uppdraget ingår att anpassa pedagogiken till individen.

    Om ditt barn går i skola, förskoleklass eller förskola ändrar inte på det faktum att personalen är tvungna att försöka anpassa pedagogiken och vardagen så den passar alla barn, eller i alla fall individen om inte dom får till det bra.

    Din prinsessa har krav på att bli bemött på ett sätt som ger henne en bra dag och hjälper henne att utvecklas. När du/ ni som föräldrar berättar för fsk personalen om hur det blir hemma för att dom gör fel under dagen, finns det inget skäl inte att lita på det.
    Jag har tidigare skrivit till dig att du ska kämpa på och inte låta personalen påverka din beslutsamhet, men det känns som att dom fortfarande inte tar er på allvar, hoppas att en diagnos kommer ändra på det.

    Kämpa på.

    • Tack Kim!!
      Behöver verkligen stöttande kommentarer. Du har helt rätt, det känns verkligen som de inte tar oss på allvar.
      När de inte ens kan kommunicera med oss föräldrar, hur ska vi kunna tro att de kan kommunicera med dottern då så att hon känner sig förstådd.

  2. Min son har större svårigheter än din och det var först när vi bytte till specialförskola med integrearade A-barn som det blev bättre. För där fattade all personal, även de som inte jobbade direkt med A-barnen, att man inte kan göra på samma sätt med dem.
    Innan så gick vi på en privat förskola som ignorerade de prbl de såg (och vi fattade inte själva först) och väntade nästan ett år innan de sa ngt… MEN trots detta så även de till att tillsätta en resurs för att hjälpa honom (om än att hon inte var speciellt bra på att berätta vad hon gjorde…). Så slutsatsen är, fsk måste ge ditt barn resurser oavestt diagnos. Och det kanske är läge att se om det finns andra alternativ?

    • Tack för dina tankar Anna,
      Detta är en friskola som jag tidigare haft väldigt gott förtroende för, men när det finns krav på mer förståelse och att gå utanför deras strikta rutiner så spricker det rejält anser jag.
      Till hösten byter gruppen lokaler och mannen och jag har väldigt svårt att se Prinsessan gå över dit, med allt vad det bytet innebär. Så till hösten behöver hon vara någon annanstans. Men vi vill ju att det ska fungera fram till dess också och inte bara byta hastigt och lustigt, utan att veta att det blir bättre.

      Menar du att de väntade ett helt år med att informera er om att de såg att sonen hade svårigheter? Helt befängt!
      Hur går det för er nu?

      • Tack, nu är sonen 7 och går i specialskola. När vi fick diagnos ringde vi kommunens samordnare och tjatade in honom på integrerad förskola med ca 6-8 barn med autism, 1-2 per avdelning. Första året var sådär, 2-3 bra tills resursen slutade. Sen gick han till första klass. Vi gjorde IBT vilket hjälpte men han har en hel del svårigheter ändå.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s