Mindre lyckad mamma

Idag gav jag upp. Jag orkade inte tjata, väcka i en evinnerlighet och sen påminna, leda och trixa för att få henne till förskolan.

Enligt sommartiden har hon redan ställt om sig, på kvällen. Men på morgonen är hon visst på nästa vintertid på en gång… eller nåt.

När hon väl vaknade till liv när klockan var halv tio hade jag redan givit upp tanken på att gå med henne till dagis och var helt inställd på att låta henne stanna hemma om hon så mycket som knystade om det när hon kom upp. Under hela förra veckan hörde jag ingenting om att hon inte ville vara där. Det var ju inte så att hon jublade över att gå dit, men det var inga ”jag vill inte/jag orkar inte/det är jobbigt, mamma”. Men så var det någonting med de där smurfarna som var annorlunda.

För mig som har ansvaret för henne på morgonen var det en skön vila att, även om tiden att bli klar var den samma, kunna få vila från den oro hon uttrycker över att inte vilja gå dit.

Idag var ett av få tillfällen då fick jag prata med henne när hon vaknat. Prata gör hon hela dagarna, men jag menar PRATA och ha ett samtal. Ett samtal där hon svarar på det jag frågar och där jag får någon form av bekräftelse eller avslag på det jag frågar. Inte bara att hon undviker och nonchalerar mig när jag pratar. En sällsynt uppskattad stund. Av mig.

Jag minns första gången vi hade ett sånt samtal hon och jag. Det var i september och Prinsessan hade det riktigt jobbigt på förskolan med kompisarna. Jag hade nyligen köpt en kortlek med inspirationskort för barn och vi låg i överslafen på våningssängen och drog kort och läste vad det stod. Plötsligt drog hon ett kort som handlade om att se det snälla i andra människor. Det passade så bra i det hon då gick igenom. Eller, det som vi då trodde att hon gick igenom.

Vi pratade om det som stod på kortet och det gav mig en ingång till att ta upp det som jag hört att hon hade problem med. Att det var svårt med kompisarna, att hon tyckte de sa dumma saker och att hon ville bestämma men att kompisarna inte alltid ville samma som hon ville. Vi var så nära varandra som vi aldrig varit, varken förr eller senare. Kramades och tackade varandra för en nära stund.

Nu får jag på sin höjd några vaga nickningar när jag är på rätt spår eller en huvudskakning när jag är fel ute. OM jag ens tillåts fråga vill säga.

När hon i morse äntligen satt sig upp i sängen pratade vi om förskolan, att hon inte ville gå dit idag och att hon undrade om hon skulle det. Vill du? Nej. Varför?

För X vill fortfarande inte leka de lekar jag vill leka. Jag vill leka det jag ser på teve. Det vill inte han.

Helst av allt vill hon inte alls prata mer med mig här, men hon låter mig fråga och hon svarar med sina små nickningar och skakningar när jag har fel. Vi sitter fortfarande i sängen. Hon sitter mellan mina ben med ryggen mot mig. Hon väntar på att de tre minuterna på timern har gått så att hon kan få titta på iPaden en stund.

Jag förklarar att jag frågar för att förstå, för att jag vill hjälpa och för att vi ser och har förstått att hon har det jobbigt. Hon nickar. Jag frågar om det är lättare när det är bestämt vad det är för aktivitet. Nick. Jag frågar om det är de fria lekarna som är svåra. Nick. Jag säger att jag trott att det var lättare förra veckan. Hon skakar på huvudet. Jag undrar om smurfarna ändå gjorde att det kändes lite tryggare. Nick. Var det att kompisarna ville leka med dina smurfar? Nick. Får jag spela nu? Tiden var ute och jag fick lämna henne ifred. Precis som jag lovat. Tacksam över att jag ändå fick lite svar och bekräftelse på det som jag redan hade misstänkt.

Jag förstår att som utomstående kan det vara lätt att tänka att hon nickar säkert för att det är ledande frågor. Så kan jag också tänka ibland. Men hur frågar man barn så att de kan svara på vad det handlar om för dem? Är det inte genom att ta reda på hur de tänker och känner? Innan vi som barn kan sätta ord på det vi upplever måste ju någon hjälpa oss att förklara det vi känner, tänker jag. De vet ju bara om något känns bra eller dåligt inom dem, inbillar jag mig. Är det inte genom hur vi berättar och förklarar för dem som de lär sig om sina känslor?

Sen hör det till saken att Prinsessan aldrig skulle gå med på något som inte stämmer för henne. Hon kan visserligen säkert ta med sig delar av det jag frågar och göra det till något eget vid ett annat tillfälle, för att använda som en ursäkt av något slag. Men jag tror mig ha förstått när jag ändå ”träffar” rätt eller fel i mina frågor.

Mindre lyckad mamma kände jag mig som för att jag inte lyckas förmå min dotter att komma iväg till förkolan på morgonen. Att jag (och pappan visserligen) inte lyckas väcka henne när det är dags.”Är vi för snälla på morgonen eller?” var pappans fråga i morse. Men vad är alternativet? Om vi tjatar och blir arga för att inget händer slår hon ju bakut istället, och då händer ju ändå ingenting.

Mindre lyckad kände jag mig också för att jag undrar om det är vi själva som stjälper istället för hjälper genom att låta henne vara hemma, fast hon egentligen inte behöver. Men i morse såg jag inget alternativ. Jag orkade bara inte tjafsa, gnälla och tjata på henne längre. Jag kände att vi båda behövde en vilodag ifrån det.

Jag hoppas att jag gjorde rätt. Jag vill hoppas att jag väljer rätt.

Annonser

2 thoughts on “Mindre lyckad mamma

  1. Självklart gjorde du rätt, om det känns rätt för alla inblandade.

    Samtalet med barn som våra är ju inte lätt, du frågar i öster och hon svarar i väster…ibland.
    Andra gångar får du svaren du vill ha, och någon gång händer det vi ser så mycket fram emot, raka svar ifrån hjärtat.
    Samtalet med barn (och vuxna) som inte förmår att sätta ord på sina känslor och ibland inte vill bygger ofta på gissningar ifrån den som känner barnet bäst, du.

    Känns det rätt är det rätt.

  2. Pingback: Om det här med dålig föreställningsförmåga « rosa prinsessan

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s