Bekräftelseknarkare

Jag har sen ett tag tillbaka (november) funderat på vad det är som gör att hon inte gillar dagis och varför hon varje dag säger att hon inte vill gå dit. Nu ska jag säga att, sen en vecka tillbaka, så har jag faktiskt inte hört henne säga det. Det är något som har skiftat och jag funderar på vad det är som gör skillnaden. Återkommer till mina funderingar kring det längre ner.

En känsla jag fått är att hon känner förväntningar på sig som hon har svårt att leva upp till. När jag kommer med henne till förskolan, tidigt som sent, så ropar de andra barnen oftast väldigt glatt och högt att just hon kommer. Som att ”äntligen är hon här”. Det är förstås jätteskönt för mig som mamma att höra att de andra barnen blir glada över att just mitt barn kommer. Men kanske känner inte hon det likadant? Hon gömmer sig bakom min rygg (och har gjort så sen 1,5 år tillbaka, nästan varje dag) och tittar i backen när hon berättar, något för henne väldigt väsentligt, när någon av fröknarna tar emot henne. Som vad jag ska göra efter att jag har lämnat henne, att både mamma och pappa ska hämta så att hon kan cykla hem, vart hennes cykel är parkerad eller om lillebror skulle råka ha eksem.

För några veckor sen nämnde att jag märkt att de andra blev glada när hon kom och frågade om hon upplevde samma som jag, (visade på det sättet att när de ropar hennes namn kan det betyda att de är glada att hon kommer, men det kan ju också betyda något annat för henne). Mycket riktigt, för henne innebar det en helt annan känsla. Jag minns inte exakt vad hon sa nu, men det handlade om att hon inte fick vara med i leken och att hon blev arg och att de andra sa till fröken vad som hänt. (En förklaring hon ofta har när vi pratar om dagis.) Sen var vi klara med det ”samtalet”, hon gick in i något annat och svarade inte längre på tilltal.

Förväntningarna som jag tror hon har på sig själv, är att hon ”ska” vara en rolig kompis och ha en massa idéer i leken. Eftersom hon har ett stort bekräftelsebehov, kan hon inte gå undan och göra det som hon kanske ibland vill och har behov av för att orka hela dagen. Utan, hon måste vara med och springa omkring på gården med de andra. Och eftersom hon har svårt när det blir oförutsägbart måste hon själv hela tiden vara alert och hitta på nya saker.

Jag hör hur tillgjort hon många gånger både pratar och skrattar tillsammans med andra barn och att det inte alls är den där riktiga glädjen och hennes äkta Prinsesspersonlighet som kommer fram på förskolan. Det är en roll hon spelar för att passa in (det är vad jag själv tror). Men för någon som inte ägnar mycket tid nära just henne, kan jag förstå att tjejen de ser verkar vara glad och nöjd och tycker det är roligt med en saga, som alla andra skrattar åt, men som hon själv tycker är läskig. Är det så, är det lätt att förstå att hon blir trött och inte orkar hålla fasaden uppe hur länge som helst.

Tillbaka till det som jag började inlägget med. Varför har det blivit ”lättare” att komma iväg?

Den senaste veckan är det ett nytt namn som dyker upp mer och mer. En pojke i gruppen som har funnits i periferin ett tag, men som nu är den hon bara vill leka med. Han är pojken som jag skulle gissa är den ”populäre” och coola killen om man ska se till gruppdynamik och vilka roller som finns i alla grupper, oavsett åldrar. De ska gifta sig, han ska få låna hennes smurfar och hon ska berätta och visa saker för honom osv osv.

Hon har tidigare alltid haft väldigt svårt att kunna låta andra leka med saker hon tagit med sig till förskolan, så för ett tag sen fick vi sätta stopp för det. Nu är det dock många barn som tar med sig leksaker och jag orkar inte med även den konflikten på morgonen, så de får följa med ändå. I måndags fick jag bekräftat från en pedagog att hon faktiskt klarade att låna ut dem till kompisarna, så då får det väl vara så. Det är svårt att motivera varför hon har förbud om inte de andra har. Däremot får hon lätt med sig andras saker hem och säger att hon fått/hittat/eller inte vet hur det gick till.

Idag när jag lämnade, återigen efter nio, såg jag en scen som mycket väl kunnat vara en UR-film om hur barn (och många vuxna också, fast då med större täckmantel) gör för att få kompisar och bekräftelse. De delar ut saker som de andra gillar.

Hon berättade för killarna att hon hade sina smurfar med. En pojke sprang efter henne och frågade om han fick gitarrsmurfen och hon sa glatt ja. Medan jag lämnade över till pedagogen stod hon med två andra killar runt sig för att dela ut de smurfar som de skulle ha att leka med. Pojkarna sprang iväg och Prinsessan följde mig till grinden för att följa den exakta rutin hon har skapat för att jag ska få gå därifrån.

Är det på grund av denna plötsliga ”bekräftelse” från killarna som hon inte säger att hon inte vill dit just nu?

Det är klart att man ska dela med sig av sina leksaker och att man inte kan ha med dem och vägra kompisarna att titta på eller leka med dem (som det har varit förut), men det är en annan sak att ha med sig leksaker bara för att de andra ska få leka med dem. I mina ögon blev det plötsligt väldigt tydligt varför vissa smurfar blir viktiga att ta med sig. Om en pojke gärna vill låna en speciell smurf kanske han blir besviken och inte tycker om henne om hon inte har den med sig.

Plötsligt såg jag framför mig hur den tuffa tjejen i högstadiet säljer ut sig för att få kompisar och blev mörkrädd över att det börjar så tidigt. Inte ens fem år gammal har hon förstått hur det funkar. Om man inte tänker som alla andra och har ett stort behov av att få uppmärksamhet, så måste man sälja ut sig för att bli ”gillad”.

Jag önskar så att det jag sett den senaste tiden, bara är inbillning. Men tyvärr brukar min intuition stämma alltför väl.

Hjälp! Hur vänder jag detta?

Annonser

3 thoughts on “Bekräftelseknarkare

  1. Pingback: Hon köper sina kompisar « rosa prinsessan

  2. Pingback: Droppen som fick bägaren att rinna över « rosa prinsessan

  3. Pingback: Mindre lyckad mamma « rosa prinsessan

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s