Vi behöver inte någon som…

Ännu ett möte med förskolans rektor. Den här gången var även en specialpedagog med. En specialpedagog jag bett om att få träffa sen i januari och efter det i februari. En specialpedagog som jag har fått höra skulle vara med på Prinsessans avdelning en dag i veckan, för att se på vilket sätt Prinsessan behöver stöd och en specialpedagog som ska stötta upp pedagogerna i deras förhållningssätt till Prinsessan.

Eftersom vi inte fått träffa denna specialpedagog tidigare, trots påtryckningar, har det givit mig känslan av att vi ändå bara skulle träffa en specialpedagog som tog förskolans parti och inställning. En inställning att vi har en så fin och duktig tjej som vet precis vad som ska göras. Att vi även med denna specialpedagog skulle få kämpa för att bli förstådda och lyssnade på.

Jag tvingade ändå mig själv att tänka, att kanske det blir annorlunda nu. Kanske hon är någon som vet och tittar på nära håll, och ser åtminstone delar av det vi ser. Det kan inte vara så att vi inbillar oss. Det får inte vara så. För vart står vi då? Vart hamnar vi då? Vad gör jag då?

Jag vet att hon fungerar på förskolan. Jag vet det för att de så många gånger har berättat det för oss. Jag vet det för att jag själv kan se det och för att det är vanligt att det är precis så. Jag vet det också för att hon alltid har uppfört sig exemplariskt när hon varit med andra.

Vi behöver inte få höra fler gånger att hon vet precis vad som ska ske, att hon kan ta sin tallrik och skölja av den och sen gå och tvätta händerna efter maten. För vi vet att hon kan.

Vi behöver inte få höra att hon har en massa idéer och fantasi och kan leka med de andra barnen. För vi vet att hon kan.

Vi behöver inte få höra att det är vanligt för barn att de kraschar när de kommer hem och att de spelar ut mot sina föräldrar, för att där är de trygga. För vi vet att det är så.

Vi behöver få höra att någon tar till sig av vad vi berättar och gör vad de kan för att hjälpa, utifrån vad vi säger att hon har svårt för och utifrån vad vi säger att hon behöver stöd i. Inte utifrån vad de själva ser och inte ser.

Vi vill inte längre behöva försvara och förklara den situation vi lever i varje dag, bara för att det inte finns någon expert som säger det vi säger. Om någon är expert på vårt barn så är det väl vi?!

Vi behöver inte få höra från ytterligare en person som har träffat vår Prinsessa en hel dag, om hur fin och fantastisk hon är och hur roligt det är att vara med henne. För det vet vi redan. För det ser vi också varje dag. För vi har levt med henne i snart fem år. Hon är fantastisk och hon fångar de flestas hjärtan om att vara en speciell tjej.

Missförstå mig nu inte om att vi inte vill få höra att hon är en fin och fantastisk tjej, för det är klart att det är skönt att höra. Men vi vill också få förståelse och någon som lyssnar och tar till sig, utan att själv behöva se med egna ögon.

Vi behöver någon som vågar sticka ut och säga mer än att ”javisst, hon är dominant, men det är också bra.” Eller, ”vi jämför inte barnen eller sätter dem i fack. Vi ser till varje individ för sig”. För enligt mig är det bull… Det är precis det de gör. Vid varje möte vi hittills har haft, har vi känt att de jämför henne med de andra barnen. De pratar om gruppen och hur barn är. Vi får hela tiden höra att det är utvecklingsfaser och att barn agerar så här ibland. När barnen är trygga, med sina föräldrar, så spelar de ut sina register för att testa sina gränser. Att alla barn tar olika tid på sig att lära sig samspel och alla barn har svårt att förstå sin omgivning. Att det är ett spann på tre år på barns utvecklingsnivåer.

Vi behöver någon som pratar med oss utifrån att vi är föräldrar som själva har tagit reda på detta eller som tagit till sig av vad de sagt redan den första andra eller tredje gången de berättat det för oss.

Vi behöver någon som vågar titta innanför Prinsessans dominans och vill förstå varför hon har den jargongen. Vi behöver någon som vågar se hennes oro över att inte förstå sin omgivning och rädsla och stress över när hon inte kan förutspå vad som ska hända härnäst.

Vi behöver någon som vågar titta på helheten. Att det inte bara är ett område det handlar om.

Vi behöver någon som vill se henne för den hon är. Någon som inte bara ser henne utifrån vem hon förväntas vara, utifrån den fasad hon redan som fyraåring har lärt sig att hon behöver för att ”överleva”. För att då fungerar hon bättre i gruppen och då blir hon accepterad. Men som hon inte förstår varför.

Vi behöver någon som kan förklara för henne varför de andra barnen gör som de gör och varför de andra barnen blir ledsna om hon säger saker som de tycker är dumma. Och någon som ger henne möjligheten att få sin chans till återhämtning och vila under dagen.

Efter mötet med denna specialpedagog kände vi oss båda alldeles matta över att det blev så som vi innan hade trott. Det var en specialpedagog som iakttagit Prinsessan under EN dag och som sen har ett utlåtande om att Prinsessan vet och kan och att hon fungerar där (för det var ju nytt…). Att det därför är så svårt att sätta in stödåtgärder och strategier. Att det enda vi kom fram till efter en timmes möte är att vi ska ta reda på vad Prinsessan själv vill göra när hon kommer till förskolan på morgonen, så att pedagogerna och hon tillsammans kan prata om det och bestämma för varje dag vad som ska hända på morgonen dagen efter. Så att hon själv ser fram emot att gå och komma iväg till dagis. Så att omställningen inte blir så svår för henne.

Resten av tiden gick åt till att, än en gång, berätta om hur vi har det, vilka svårigheter hon har, vad vi menar med att hon kraschar och vart vi står just nu gällande utredning. Vi är nu inne i mitten/slutet på mars och detta hade jag gladeligen berättat för henne redan i januari när hon började. Då, när vi blev informerade att hon skulle kontakta oss och vi efterfrågat ett möte med henne. Och då vi fick förklarat för oss att hon skulle besöka Prinsessans avdelning en gång i veckan för att hjälpa.

Många veckor har gått och på den tiden har specialpedagogen hunnit vara på avdelningen EN gång. När är det meningen att vi också ska komma fram till något av vikt omkring hur de ska agera eller göra för att ge Prinsessan mer stöd, utifrån vad hon behöver för att fungera, hela dagen, och inte vara trött och vilja gå hem till lunch?

Jag vill inte längre få höra att det är jobbigt och ansträngande för barn att vara på förskolan. Att de blir trötta och sen inte orkar äta själv hemma utan man får mata dem. För de flesta föräldrar klarar ändå av att arbeta heltid, lämna barnen klockan åtta och sen hämta halv fem. Självklart är barnen trötta då, det förstår jag. Men när man inte kan planera mer än max EN aktivitet på helgen för att annars blir det för mycket. Och då handlar aktiviteten om vad Prinsessan ska göra, inte vad vi föräldrar känner att vi vill och har behov av. Och när man inte kan vara säker på att kunna lämna ens till klockan nio på morgonen på grund av dagsformen och måste hämta senast klockan tre eftersom det annars blir en alldeles för lång dag.

Om Prinsessan ska på kalas, får vi tänka efter noga om vi ens ska kunna ta oss iväg till köpcentret för att handla en present till kalaset, eller om det kanske blir för mycket och vi måste göra det själva innan.

Om Prinsessan ska på kalas handlar allt den dagen om att hon ska på kalas, att hon behöver äta innan kalaset, (helst både frukost och lunch), för att annars klarar hon inte av tårtan, kakorna och godiset i det efterlängtade ”fiskenappet”. Efter kalaset handlar det, återigen, om att hon ska äta för att inte somna och fullständigt bryta ihop av den mängd socker hon fått i sig. Att anpassa och sänka kraven på henne, eftersom hon tagit ut sig på kalaset. Och att låta henne försjunka i sitt maniska tejpande för att hon ska få återhämtning för att sen frampå kvällen bryta ihop och stressa upp sig över att imorgon är det dags för dagis igen.

Vad jag behöver, finns det knappt ens plats för. Jobbar gör jag inte. Jag tjänar inga pengar. Jag sover inte, särskilt bra i alla fall, och jag tränar inte (fast jag verkligen skulle behöva). Jag försjunker själv i mitt specialintresse och skriver och gömmer mig för verkligheten de få timmar jag kan göra det. Sen ringer jag de samtal jag måste och förbereder mig för kvällen med mat och hämtning av barn.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s