Jag sörjer och tankar jag hade, innan jag fick barn

Jag har nyss nattat Lillprinsen. På ett sätt lever jag för de kvällarna. Han får mig att skratta. Han får mig att känna en sådan stark och värmande kärlek och han får mig att verkligen njuta tillsammans med honom.

Ögonen lyser av bus och pilimariska idéer. Att han har en god föreställningsförmåga är det inget tvivel om. Han kan ligga och fundera på något och skratta så det kluckar i magen varpå han sen iscensätter sina idéer. Ibland kan han bli lite hårdhänt. När jag säger till honom att inte göra så, utan att han får klappa och vara snäll istället, sträcker han ut en mjuk hand och klappar mig på huvudet innan han sätter sig upp tillräckligt mycket för att ge mig en öm puss på kinden. Han ler med varma ögon mot mig och i mörkret ger han mig flera pussar på munnen samtidigt som han ser mig i ögonen och skrattar ljuvligt.

Jag är så lycklig över att få ha honom i mitt liv. Jag är så tacksam över att få känna denna närhet och kärlek till honom. Min Lillprins.

Samtidigt fylls jag av en stor, tung och smärtsam sorg och jag trycker tillbaka tårarna där jag ligger i mörkret med hans mjuka arm kring min hals och väntar på att han ska somna. Jag har inte tid. Jag måste förbereda mig för mötet på förskolan i morgon. Jag orkar inte släppa fram sorgen nu. Inte idag. Inte imorgon. En annan dag.

I snart fem år har jag kämpat för att få just den här kontakten med min dotter, älskade Prinsessan. Jag har inte förstått varför allt varit så svårt med henne. Varför det varit så tungt och varför det så ofta känts som det inte har gått att nå henne. Varför hon låtit bli att svara oss så länge vi inte varit precis framför hennes ansikte, eller tagit i henne när vi pratat med henne. Och varför hon bara sprungit omkring när vi skulle gå ut, fast hon själv ville gå ut. Jag har inte förstått varför ingenting bara har kunnat vara smidigt.

I snart fem år har jag kämpat i blindo. Inom mig har jag gått omkring och trott att det kanske var så här det skulle vara att få barn. Att det skulle vara så här kämpigt att bli förälder. Att det skulle innebära att varje kväll ha konflikter när det var dags att gå och sova. Att det vid varje måltid skulle vara tjat och gnat för att äta, komma till bordet, bli klar med maten eller sitta kvar på stolen, tills man ätit klart. Jag har trott att det bara var jag som varit så korkad som inte förstått att det var såhär jobbigt att ha barn. Eller, så har jag tänkt att jag har så mycket mindre uthållighet än andra föräldrar och att det bara är jag, och min man, som inte kunnat se tjusningen i alla konflikter. Och att det i grund och botten ändå, övervägande av tiden, är underbart att ha barn, bara det att jag inte kunnat fatta det, trögtänkt som jag är.

Innan jag blev förälder trodde jag att det skulle vara mysigt att natta barn, att man skulle läsa tillsammans, sjunga lite och sen skulle de somna efter en stund.

Innan jag blev förälder trodde jag att trotsperioderna kom och gick. Inte att det var konflikter varje dag, om samma sak, i tre års tid.

Innan jag blev förälder trodde jag att om jag bara var konsekvent så lärde de sig till slut. Det gällde bara att hålla ut, för så står det i böckerna och så säger experterna.

Innan jag blev förälder förstod jag att det skulle vara så där jobbigt som alla föräldrar vittnade om. Jag trodde samtidigt att det skulle vara så där fantastiskt som alla pratade om att det var.

Jag trodde inte att det skulle vara fyllt av riktigt så här mycket konflikter. Jag trodde inte det skulle vara så här mycket tricks och fix för att få ihop en vardag och så många funderingar kring vad det är som är fel och inte stämmer. Är det vi eller är det hon? Och jag trodde inte att vi som en familj med två barn skulle äta vår mat var och en för sig och att vi skulle vara tacksamma för den dagen i veckan som vi alla fyra sitter vid matbordet samtidigt. Innan jag blev förälder trodde jag att det var när barnen blev tonåringar som de inte satt med vid bordet. Inte som knapp femåring.

De korta stunder jag har med Lillprinsen skänker mig så mycket glädje. En glädje över att få ha honom nära och få ta del av hans små små framsteg när jag upptäcker att han plötsligt pratar i meningar med fyra ord ”pinsen hitta må kål” (Lillprinsen hittade blå skål). Den glädje jag känner när jag upptäcker att han härmar mig när jag gör något han tycker är lustigt eller när han upprepar det jag säger, fast han gör det på sitt sätt. Han drar en slutsats och svarar på vårt samspel utifrån sin slutsats. Han upprepar den inte ordagrant för att han tror att det är det jag vill han ska göra.

Med Lillprinsen är det precis så där mysigt att natta barn som jag trodde det skulle vara. Vi behöver inte bråka och tjafsa om hur mycket vi ska läsa eller när, vem eller hur lampan ska släckas. Han gillar att gå och lägga sig och han tycker det är mysigt.

Med Lillprinsen funkar det att vara sådär konsekvent som jag hela tiden trott det skulle göra. Han surar ihop när han inte får bären som han önskar just då, men han accepterar ett alternativ.

Med Lillprinsen har jag förstått att alla konflikter, allt tvivel och alla funderingar vi haft i Prinsessans snart femåriga liv, har funnits där av en anledning. Vi har trott att hon varit som alla andra och vi har behandlat henne som alla andra. Prinsessan är inte som alla andra och när vi hanterar henne utifrån den hon är, så blir livet så mycket lättare. Visserligen med mer anpassningar, ligga steget före och en ocean av tålamod mer än många andra föräldrar kanske behöver. Men konflikterna, bråken och utbrotten är färre. Och det är mycket värt.

Men sörjer jag åren jag haft med Prinsessan utan att förstå henne? Ja, det gör jag. Jag sörjer det mycket. Det värker i hjärtat och jag gör allt jag kan för att hjälpa henne utifrån det jag vet och kan idag.

Jag sörjer för att det inte blev som jag tänkt.

Jag sörjer allt hon behövt gå igenom med föräldrar som inte förstått henne och en omgivning som hon inte förstår sig på.

Minst lika mycket sörjer jag allt jag gjort och sagt i min ilska över att jag inte tyckt att hon fattat, fast jag ”vetat” att hon kunnat.

Kärleken då? Ja, den finns där till båda mina fantastiska barn. Det är bara det att kärleken till den ena är så mycket mer lättförtjänt än den andra.

Annonser

2 thoughts on “Jag sörjer och tankar jag hade, innan jag fick barn

  1. så oerhört bra skrivet. och jag känner igen och håller med vartenda ord, då vi ju också har en (som det verkar) neurotypisk dotter på 2 år som ger oss allt det där man väntat på att storebror skulle göra.

    dessutom sörjer jag den mor jag trodde jag skulle vara – en lugn, öm, förstående och konsekvent mamma som med nöje tar sig tid till sina barn i ett harmoniskt hem. den bilden av mig själv och mitt hem är bara att stoppa undan, för 99% av tiden är jag arg, förvirrad, trött och vill bara vara ifred. sönderstressad av heltidsjobb, snurriga nätter och den ständiga uppmärksamhet storebror kräver och tar.

    • Ja, det där att bli en helt annan mamma än jag trodde jag skulle vara är en stor tvist inom mig. För även om jag lärt mig mycket om mig själv som person, så önskar jag ju att det inte skulle behövt vara så nedrans jobbigt att gå igenom.
      Kram på dig

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s