Jag kallade henne Vildvittran ett tag

Jag har hittills hittat några bloggar inom npf och autismspektrum som jag börjat följa, mer eller mindre frekvent. Mest måste jag erkänna att jag oftare läser frågor och trådar på forum och i grupper på facebook för att skaffa mig kunskap. Både för att känna igen vad som är vanligt/normalt eller inte med Prinsessan. Men också för att känna igen mig i mig själv som förälder. Vilka utmaningar står jag i, hur känner jag och hur känner andra i liknande situationer.

I bloggarna blir det ett annat djup än i forum och det går att komma märmare inpå hur det är för en familj som lever med barn med särskilda behov, så därför är de också viktiga för att hitta tips och strategier. Idag läste jag ett inlägg på den här bloggen och kände direkt att jag förstod vad Malenes åhörare menade efter en föreläsning hon hållit.

Jag ska förklara hur jag menar men länkar här också till det specifika inlägget.

För något år sen, tror det var förra sommaren, så kallade jag Prinsessan lite skämtsamt för Vildvittran. Just för att hon var alldeles vild och svår att tämja. Just elakheten, som de ”riktiga” vildvittrorna har, menar jag inte att hon har. (Nu kan jag i och för sig inte säga exakt vad Astrid ville säga om Vildvittrorna, och det var många år sen jag läste boken, så kanske jag har fel om elakheten, men de är lite vilda och gör som de själva vill ialla fall). För mig var Vildvittran ett smeknamn som, just då, stämde väl in på hur jag kände för Prinsessan.

Reaktioner jag fick från andra var inte särskilt positiva och de hade svårt att förstå innebörden i det jag menade och jag fick dåligt samvete för att jag tänkte så. Tankar som ”det är oss det är fel på”, och att det bara ”är vi som inte orkar med all denna trots” bodde i mig konstant. Andra verkade kunna ta det med ro, även om de också ibland kunde klaga över att morgnarna var jobbiga eller att barnen var trotsiga. Men för oss var det inte ibland. Det var varje dag och hela tiden. Så för mig var hon en Vildvittra, med kärlek förstås. Men det stack i mig att jag inte förstod hur de andra kunde stå ut, om de nu också hade så trotsiga och viljestarka barn som vi… Hur kunde de se så mycket glädje?

Idag älskar jag Prinsessan högt (gjorde även när jag kallade henne Vildvittra). Det tog lång tid för mig att verkligen känna kärleken pga min förlossningsdepression, men att jag älskar henne idag tvivlar jag inte på. Det är bara det att det är extra svårt att få tillgång till de känslorna och hinna se allt det som är så fantastiskt med henne när det ofta är så tufft och suger musten ur mig bara att få henne att klä på sig på morgonen.

Jag märkte att både mannen och jag hade svårt att svara på vad hon är bra på när psykologen frågade oss på intervjun inför utredningen i förra veckan. Hon är bra på en massa saker, det är bara det att just nu tar svårigheterna överhanden och våra ögon blir grumliga av allt vi måste hantera i vardagen.

Jag ser fram emot att få svar på många av de frågor vi har när utredningen är klar i maj (har fått datum för återlämning redan). Att vi där får svar på vad hon har svårt med men OCKSÅ vad hon är bra på. För ett tag sen förklarade jag just detta för Prinsessan själv. Vi pratar inte diagnos osv med henne, men jag förklarade varför vi ska på möten med läkare bara för att prata och så. Hon är själv väldigt medveten om att hon har svårt för vissa saker, så vi kan prata om det på det sättet (när det passar henne 😉 ). Jag nämnde just att ta reda mer på vad hon har svårt för och vad hon är bra på.

Med glädje i rösten, och plötsligt helt med i samtalet, svarade hon förväntansfullt

Ska vi ta reda på vad jag är bra på?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s