Vägen till förståelse är lång och krokig

Pedagogen som är ansvarig för teamet pedagoger på Prinsessans avdelning, vi kan kalla henne L, verkar ha börjat se och fundera över vilket förhållningssätt som hon behöver ha för att hjälpa Prinsessan. Vi har ju haft rätt många incidenter, men jag har på sista tiden inte orkat tjafsa eller dra upp allting som händer. Jag får kämpa med att låta saker bero för att se om det ändå löser sig och blir bättre om de får lite tid på sig.

Incidenten med att tvinga på Prinsessan ytterkläder är det senaste som hänt. Jag har för övrigt inte pratat med den pedagogen sen dess. Jag känner att jag skulle ha svårt att vara trevlig, så om jag kan välja att prata med någon annan, så gör jag det. Hon verkar själv ha förstått att hon kanske gick för långt, för jag upplever att hon också håller sig i bakgrunden när jag kommer och har inte tagit initiativ till att prata med mig sen hon skällde på pappan om att det är vi föräldrar som släppt efter. Att det är därför hon börjar bli jobbig även på förskolan.

Förra veckan hade jag ett rätt bra, om än kort, samtal med L vid hämtningen, där hon själv funderade hur hon skulle agera. Jag nämnde väl mest att, om det är så att Prinsessan har asperger, vilket vi misstänker, så fungerar det inte att vara med henne på samma sätt som med de andra barnen, även om det kan verka så ibland. Jag har sen tänkt att jag skulle tipsa om boken ”Barn som väcker funderingar” av Gunilla Gerland och Ulrika Aspeflo, men det har inte blivit tillfälle till det.

20120314-110455.jpg

Den här veckan tycker jag mig ha märkt en liten förändring. L har pratat tydligare med Prinsessan när jag har hämtat, om vad de ska göra dagen efter. Antagligen för att förstärka hennes känsla av att tycka det är roligt att komma iväg till förskolan morgonen efter. Häromdagen blev jag positiv för att jag märkte detta och tänkte att ”nu blir det nog lite lättare. Äntligen.” De skulle på utflykt dagen efter och hade pratat om hur de skulle gå för att komma dit. Att hon behövde komma i tid för att hon skulle kunna gå med de andra den vägen (en tunnel), annars skulle hon få gå med mig för att kunna gå där.

Morgonen efter var katafuckingstrof för att få henne i ordning. Ingenting fungerade. Vi var tvungna att gör saker i hennes exakta ordning. En ordning som hon bestämde allt eftersom hon kom på vad det var hon kunde göra för att fördröja processen. Eller, för att kontrollera situationen så hon kunde känna sig så trygg som hon kunde. Fick jag på henne en tröja, till synes med hjälp ifrån henne själv, skulle den sedan av, för att det inte var rätt tröja. Samma sak med byxor och strumpor lite senare (30 minuter), som jag klädde på, med hennes tillstånd.

Hon skulle ju hämta snutten först och jag skulle räkna hur lång tid det tog. Jag fick inte alls sätta på henne byxorna och strumporna. Hon tog av sig allt igen och jag fick räkna en gång till, medan jag såg åt ett annat håll, medan hon hämtade filten. Jag hade räknat fel förra gången och fick bakläxa.

Att i såna tillfällen försöka förklara för henne att vi inte har tid att göra om allting igen, resulterar bara i ytterligare en kvart under täcket, där hon verkar ladda om motorn för att komma igång igen. Lika bra att göra som hon säger på en gång med andra ord.

Och så höll vi på tills vi slutligen kom iväg, med Prinsessan i vagnen, och jag mentalt slut, tre timmar efter att jag påbörjade väckningen på morgonen. Utan att gå i tunneln. Man skulle ju kunna tycka att jag själv borde haft en massa tid att fixa med egna saker när det tar så lång tid att bli klar. Men vänder jag ryggen till i tio sekunder har hon glömt bort att hon sitter vid bordet för att äta frukost. Jag får alltså sitta bredvid och, vid rätt tillfälle, säga ”en sked till” för att hon ska komma ihåg att äta sin yoghurt. Säger jag det vid rätt tillfälle kan det funka. Då tar hon sin sked med yoghurt och stoppar i munnen. Säger jag till för tidigt, eller om hon av annan anledning tycker det blir tjatigt, blir hon arg och ryter ”det bestämmer inte du. Det bestämmer den som ska äta.”

Det gäller alltså att vara med, hela tiden, för att se till att vi kommer framåt i processen. Men samtidigt får jag inte tjata eller ställa för höga krav, för då låser sig allt.

Min gissning på varför gårdagen blev så jobbig, är att hon på något sätt kände ett krav på sig att hon måste komma i tid för att hinna gå i tunneln med sina kompisar. Att ”misslyckas” verkar vara det enda hon kan relatera till. Därför kan hon lägga sig under täcket i sängen och säga ”vi kommer inte hinna dit i tid” och trots att jag svara så övertygande jag kan

Joodå, om vi hjälps åt nu och gör oss klara så kommer vi dit i tid. Det vet jag, för jag vet vad klockan är och. Jag vet att vi har tid så det räcker.

kan hon ändå inte förmå sig själv till att bli klar och hennes sätt att hantera situationen blir att kontrollera varje sak vi ska göra innan vi kommer iväg.

Samma sak skedde igår, varpå Prinsessan hade svarat ”vi får se” när hon fick frågan om hon skulle komma i tid till dagens aktivitet. Jag tänker att det är det enda som är helt sant för henne, att hon får se om hon klarar det eller inte. Men i en oinvigds öron låter det kanske lite nonchalant. Som att, det spelar väl inte så stor roll, om jag kommer i tid eller inte.

Nu gick det lite bättre idag, mycket tack vare att jag hade fixat de där ballerinaskorna jag lovat henne och hon fick dem som ”överraskning” när hon vaknat. Men hon pratade ändå om hur hon och L pratat om att hon måste vara i tid och att hon inte alls ville det, för hon ville inte vara i sin grupp. En av pojkarna (som hon ska gifta sig med) retar henne och det tycker hon inte om, och så kommer hon in på att hon har kåporna på sig och att hon bara får ha dem om hon gör något själv. Gör hon något tillsammans med någon annan måste hon ta dem av sig. Men ingen verkar ha förklarat varför, för hon tycker, rimligtvis, att det får väl hon bestämma, eftersom det är hennes kåpor. Vi pratar om varför, och kanske kanske, förstod hon lite bättre varför hon blir tillsagd att ta av dem när hon pratar med andra. Hon pratar nämligen högre då, eftersom hon själv inte hör de andra lika bra, och tror att vi hör henne lika dåligt…

Kontentan av inlägget får väl bli att jag ser att personalen börjar agera lite annorlunda och att de ändå försöker, men att de inte förstår hur och att det för henne är otroligt viktigt att förstå VARFÖR och förklara förklara förklara varför de säger åt henne att göra en sak. För om Prinsessan förstår, och får en egen upplevelse av något, så är de få personer som är så bra på att göra det hon vet är ”rätt”. Tyvärr är vägen till att förstå ganska lång och krokig. Och säkert ligger den gömd under täcket många och långa stunder under dagen.

I nästa vecka har vi uppföljning med rektorn och en specialpedagog, som vi föräldrar inte träffat, för att prata om hur de senaste veckorna varit. Tills dess hoppas jag ha fått återkoppling från den resursansvarige från kommunen som var på förskolan i måndags. Hon skulle se vilket behov av resurs som finns för Prinsessan på dagarna.

En av de tydligaste sakerna jag kan se, bara när jag lämnar och hämtar, är att hon behöver en social tolk. Någon som kan vara med henne hela tiden och förklara för henne hur hon ska prata med kompisarna. När det är okej att bestämma och när hon behöver låta någon annan bestämma. Bara idag fick jag tolka åt henne tre gånger innan jag sa hejdå och pussade och kramade på det sätt som vi alltid gör innan jag kan lämna henne. Det är för övrigt ända gången jag får pussa på henne. Och då får jag en fin puss på munnen. Det gäller att njuta av det lilla man får.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s