Tack för att du läser och igenkänningen som är så viktig

Ni som återkommer och läser här lite då och då har väl inte undgått att mitt liv känns tungt just nu.

Jag är glad och tacksam över att ni kommer in här och läser. TACK! Det gör att jag känner mig lite mindre ensam i allt som händer. Du får gärna lämna ett avtryck (anonymt går självklart bra) om så bara för att berätta att du läser ibland.

Jag har fått fina kontakter via mejl och forum på facebook där jag får känna igen vår problematik med andra föräldrar som går igenom, eller har gått igenom, liknande problematik som vi gör med Prinsessan. Det är personer, som precis som vi, väntar på utredning, eller, personer som nyligen fått besked eller väntar på resultatet av en utredning. Det är också föräldrar som för flera år sen har genomgått utredningar med sina barn som kan känna igen det jag skriver om Prinsessans små egenheter.

Just igenkänningen känns otroligt viktig just nu för att minska den där känslan av att vi är knäppa i huvudet som tror att det finns en problematik. Eller att det är vi som föräldrar som misslyckats fatalt med att uppfostra henne. Att jag pga min förlossningsdepression, har misslyckats att bygga en bar kontakt och respektfull relation till henne.

Prinsessan är ju, utöver allt annat, snart en femåring med allt vad det innebär, så det är inte alltid så lätt att förstå vad som är vad när jag pratar med andra föräldrar med barn i samma ålder. De kan känna igen utbrott och att barnet ska bestämma allt eller har svårt att koppla av och sova på kvällarna. Jag hör vad de säger, och jag vill inte på något sätt ta bort den frustration de känner över att deras barn är trotsigt eller får utbrott, för det ÄR jobbigt, autimsspektrum, ADHD, eller inte, så är det jobbigt med trotsiga barn.

Men så finns det gränser där jag känner att det är så här jobbigt på alla plan. Inte bara när det handlar om att vi säger att det är dags att äta eller klä på sig. Hennes vändningar när vi lyckas hitta en annan väg framåt, är inte heller i relevans med hur den borde varit om det var ”sin makt” hon utövade för att få sin vilja igenom (för att citera de vanliga uppfostringsmetoderna och vad man brukar säga om barn i den här åldern).

Nu när jag skriver på en ansökan till Försäkringskassan för att söka vårdbidrag blir det så uppenbart att det finns svårigheter i stort sett överallt. Om det så är att äta sin mat själv, torka sig när hon varit och kissat eller att påbörja en aktivitet som hon faktiskt tycker är rolig att göra, bara för att det innebär ett uppbrott från något annat. Eller, att det finns den minsta risk att hon inte ska hinna eller klara av att göra det. Då är det så mycket bättre att gömma sig och redan från början se till att hon ”misslyckas”. Då vet hon åtminstone vad det innebär.

Dagar det är så svårt lider jag verkligen med henne. Samtidigt lider jag inombords för att jag känner mig helt maktlös. Jag vet inte hur jag ska hjälpa henne. Om jag ens kan hjälpa henne.

Så för att avsluta det här inlägget vill jag igen tala om hur viktigt det är för mig att få känna igen mig i alla de bloggar jag läser, få höra från andra som går igenom (gått igenom) liknande perioder med sina barn.

Och så vill jag så klart tacka dig för att du läser och återkommer. Eller, om du är ny läsare, önska dig välkommen hit. Det värmer. Jag har bara bloggat här sen i december, men antalet läsare har redan stigit till mer än jag haft på den tidigare bloggen. Det tyder kanske på att ämnet berör eller åtminstone är intressant.

Vad säger du,vad är det som gör att du läser?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s