En liten oro smyger sig in

Så här under vintern är det lätt att hålla sig inomhus utan att någon egentligen tycker att det är så konstigt. Det är mörkt, kallt och som den här vintern inte heller någon snö att tala om. De flesta håller sig inne mer än ute, och det är sällan det är så mycket barn som rör sig på gården utanför där vi bor.

Vi bor i ett område med en trygg och ganska välskyddad innegård, så i Prinsessans ålder skulle vi lätt kunna släppa ut henne och slänga ett getöga genom fönstret då och då om vi själva av någon anledning behöver gå in. Det är oftast någon vuxen ute med de barn som är ute och vi brukar hjälpa varandra, eftersom många av barnen också leker tillsammans. Det är en ganska trygg tillvaro med andra ord. Det skulle kunna vara i alla fall.

I den riktning som utvecklingen har gått under höst- och vinterhalvåret känner jag mig själv mindre trygg att ha henne ute själv i vår, än jag gjorde förra året. Och det är inte för att jag tänker att hon ska vara ute själv. Det är mer för att barnen rör sig fritt och springer omkring och leker och det går inte att vara i närheten och stötta hela tiden i det som händer. Lillprinsen kräver dessutom en helt annan tillsyn, då han lätt kan dra iväg nerför en trappa ut från gården om man vänder ryggen till honom för länge (det har hänt).

Jag vet sen tidigare att hon har svårt med gränserna för vad som är vår och någon annans familj. Hon kan bli förtvivlad om hon inte får komma in och äta hos en grannfamilj och tycker det är helt naturligt att fråga någon annan förälder om hon får frukt eller mellis av dem, trots att jag förklarat. Det var också ett flertal gånger förra året som hon plötsligt följde med någon annan in, utan att tala om det för oss och fråga om det var okej (har såklart förklarat och sagt till även om det).

Oron jag försöker få ner på papper (öh…. papper???) handlar väl mest om hur hon själv ska orka med och fungera tillsammans med de andra barnen. Våren är snart här och jag vet att plötsligt åker kaffekopparna och fikat med utomhus och det sociala livet spirar i granngårdarna igen. Jag som just nu kämpar med hon ska klara av hela dagisdagar, vilket innebär ca fem timmar om dagen för tillfället (ca 9.30-14.30), för att slippa de större sammanbrotten, har svårt att förstå hur kvällarna framöver kommer bli.

Kompisarna hon leker med här hemma är inte desamma som hon träffar hela dagarna på dagis. Så här har hon inte behövt råka i så många konflikter under det senaste halvåret, som hon har gjort med dagiskompisarna sen i augusti. För det var där problemen blev tydligare. Det var då som vi började märka hur tufft det blev, att det blev bråk, att både förskola och barn började uttrycka att det inte var så kul att leka med henne längre. Att hon var dum, inte snäll, bara ska bestämma osv.

Den känslan har hon inte behövt brottas med här hemma med kompisarna, eftersom de inte har lekt så mycket under vintern. Korta stunder fungerar det oftast bra. Men nu vet jag att det väntar perioder av ganska intensivt umgänge på gården och jag känner mig orolig över att den positiva känsla hon har över kompisarna här hemma ska behöva övergå i en annan, mindre rolig känsla.

Senast idag hade vi en situation där vi stod inför vem som skulle bestämma. Hon lekte en lek som jag skulle vara med i. Om jag inte visste hur svårt hon har att låta någon annan bestämma i en lek hon hittat på, hade jag som förälder lätt kunnat leka med, på hennes villkor. Men eftersom jag vet att hon behöver träna på det så följer jag inte bara hennes regler rakt av. Jag förklarade att jag ville sitta där jag var och titta på hennes show, medan hon tyckte att jag skulle sitta på en annan plats för att titta. Den här gången gick det bra och vi kunde prata om att det är det som ofta händer i leken på dagis.

I hennes perspektiv är ”jag får bestämma i den lek jag har hittat på” och ”alla får bestämma i en kompis lek” samma sak, så länge hon får vara med och bestämma förstås. Hon kan inte förstå perspektivet att det i den andra leken är en kompis som har hittat på leken men ändå låter de andra få vara med och bestämma. Hon blir förstås ledsen när de andra inte vill vara med i hennes lek, men hon kan ändå inte förstå hur hon ska göra istället.

Om jag skulle sammanfatta det jag känner oro inför är det att hon ska behöva gå igenom samma känslor av att inte passa in och vara annorlunda med de kompisar som hon ännu bara har goda minnen från lek med. Precis som det var med dagiskompisarna, innan hösten kom då alla konflikter och utbrott satte fart.

På måndag ska en resurssamordnare från kommunen besöka Prinsessans avdelning för att se hur det fungerar och om hon kan behöva resurs eller assistent. På ett sätt hoppas jag att hon har en jobbig dag…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s