I bilen på väg till NPR

I bilen på väg till NPR (Neuropsykiatriska Resursteamet). Det är första samtalet för att påbörja Prinsessans utredning inom autismspektrumtillstånd.

Det är ett under att vi kom iväg i så god tid. Prinsessan gillar inte att vi ska åka nånstans som hon inte vet vart. Det visar sig genom att hon är än mer svårväckt, inte kan äta på egen hand (det gör hon sällan ändå i och för sig) och att hon är otrevlig, ilsk och väldigt låst i att det ska vara så som hon säger att det ska vara. Att rita ett schema och ge henne då hjälper knappast så länge hon inte får hjälp över tröskeln med sin oro eller osäkerhet inför det som ska hända. Såna dagar går det inte heller att vara i hallen samtidigt med pappan och lillebror. De måste bli klara och gå utför att hon ska acceptera att göra sig klar.

Kanske ska vi inte säga något alls till henne. Kanske ska vi bara åka med henne dit utan att säga något. Men det är ju lite svårt eftersom rutinen inte är som vanligt. Hon har ju också förstått att vi träffat en läkare och pratat om henne när hon var med. Hon har förstått att det är något vi gör, för att hon visar på att hon inte mår bra.

Så även om inte behöver få alla pusselbitar behöver hon veta vad vi gör och i alla fall lite grann varför. Vis av erfarenheten skulle vi aldrig kunna sitta i ett möte det minsta ostörda om hon inte var informerad av varför vi var där. Hon vet att vi ska träffa en läkare och att pappan och jag ska prata och att hon nog får leka där under tiden. För att känna sig trygg har hon förstås tagit med sig filtis, en klisterbok och en liten älva som idag blev hennes övergångsobjekt.

Jag är nervös, pappan stressad över att trafiken ska försena oss och Prinsessan berättar ordagrant ur Mio Min Mio som de lyssnade på band på vilan igår. Dagen innan pratade jag med den ansvariga pedagogen i teamet om att INTE lyssna på band, eftersom det är för skrämmande för Prinsessan. Hon har ingenting att förhålla sig till och hemma får vi inte läsa nya böcker eller se nya filmer. Det får vi ”lura” in henne på för att det ska funka. Hon tycker att det är läskigt när hon inte vet vad som ska hända. Jag fattar inte hur de tänker, eller hur de kan ha sååå dålig kommunikation med varandra. Men det är en helt annan sak…

Här sitter jag alltså och svarar på frågor om ifall mammor kan dö när de föder barn (eftersom hon hört att Bo Wilhelm Olssons, i Mio Min Mio, mamma dog när han föddes) och varför jag hade slangar i mig när Prinsessan själv föddes. Och så några gånger till om mammor kan dö och varför. Att jag är fullt medveten om att jag själv aldrig hade överlevt om hon fötts hundra år tidigare, eller ens femtio år, försöker jag hålla för mig själv. Det får räcka med att jag säger att jag blev sjuk och behövde slangar i mig för det. Tids nog är hon stor nog att förstå och få höra.

På vägen från parkeringen kom frågorna kring varför vi skulle dit och vi förklarade så lätt vi kunde att det är för att hjälpa henne och för att vi hemma ska kunna ha mindre bråk osv. Jag hoppas hon nöjde sig med det svaret. Annars hade hon förstås frågat vidare…

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s