Med blandade känslor påbörjar vi utredningen i morgon

I morgon har vi första mötet på Neuropsykiatriska resursteamet i Farsta. Det känns skönt att få komma dit och att få komma gång. Samtidigt både nervöst och läskigt. Tänk om de tycker att vi är helt ute och cyklar och undrar vad vi egentligen gör där.

Varken jag eller mannen tror ju det, egentligen, men samtidigt så vet vi ju inte om det vi tycker oss se faktiskt är svårigheter i ”diagnosgrader” eller om vi gör saken större än den behöver vara. Jag försöker luta mig mot läkarens (som remitterade Prinsessan)åsikter om att det bör göras en bedömning av henne och att han faktiskt hjälpt oss att trycka på så vi kom igång snabbare. Jag tänker (inbillar mig?) att om han egentligen inte tyckt att det vi förklarade när vi träffades plus det han såg av henne, verkade vara så stora svårigheter så hade han väl på något sätt försökt lugna oss genom att prata om det, även om han kanske remitterat för att vara säker. Men det är inte den uppfattningen vi fått och jag har också frågat honom om det.

Ändå finns osäkerheten där. Kanske den är ofrånkomlig tills en utredning är gjord och man kan få svart på vitt vilka svårigheter och lättheter som ett barn har. Jag tycker mig se det i många föräldrars berättelser kring utredningar som de genomgår och genomgått med sina barn.

Jag tror att en bekräftelse på att det vi upplever inte är helt ”neurotypiskt” är det jag helst av allt vill ha just nu. Det är inte det att jag vill att hon ska ha en diagnos, men jag vill få en förklaring till varför vi har det (och alltid haft) så jobbigt med henne. Varför alla omställningar tar en evinnerlig tid, varför hon har så svårt att koppla av, varför alla samtal alltid sker på hennes villkor och varför hon har så svårt med närhet när den inte är på hennes initiativ (har tänkt en hel del på det på sistone och det kommer i ett eget inlägg framöver).

Vad händer om utredningen skulle visa att hon är ”neurotypisk”. Dvs inte har dessa svårigheter som vi upplever? Då är det ju vi som fallerat och inte vet hur vi ska ”uppfostra” och hantera henne. Samtidigt fungerar Lillprinsen så som jag tänker att barn fungerar när de är trotsiga och lägger sig ner på marken/golvet och gråter för att få sin vilja igenom. Han kommer till matbordet och äter sin mat, när han är hungrig, och han kan sitta still en stund på stolen, även om han också har lite myror i brallan och springer vidare till nästa aktivitet ganska snabbt. Han söker ögonkontakt och han söker närhet. Han kryper nära, bara för att vara nära, inte bara för att få uppmärksamhet, och han har alltid gillat att sitta i knät en stund efter att han har vaknat.

Vid läggdags är nog en av de allra största skillnaderna (om det går att säga att någon är större än någon annan av alla deras olikheter). Han bråkar inte när vi ska släcka lampan och pratar inte och snurrar runt i fyrtio minuter (minst) innan han ligger tyst med vidöppna ögon i tio sekunder innan han stänger dem och sover. Han lägger sig ner, gosar in sig intill mig, ligger tyst en stund med stängda ögon innan han somnar. Som att han tycker det är skönt att få komma till ro. Det är en känsla jag aldrig upplevt med Prinsessan. Där har det alltid funnits en oro innan hon somnat, och vi har verkligen försökt hitta en läggningsrutin som passar henne, men det är som hon själv numera uttrycker det:

Det tar ett tag för mig att somna. Det vet du. Jag kan inte somna på en gång…

Så sant så sant. Inte lättare för det.

Så, det är med blandade känslor vi i morgon tar bilen till Farsta för att träffa en barnpsykolog för att gå igenom tiden med Prinsessan från graviditet fram tills nu. Prinsessan själv vet att vi ska träffa en läkare, ungefär som vi gjorde före jul när vi fick remissen, och har själv berättat på dagis att hon inte ska vara där på förmiddagen i morgon.

Annonser

2 thoughts on “Med blandade känslor påbörjar vi utredningen i morgon

  1. Oj, du sätter verkligen ord på mina egna tankar. PRECIS så känner jag (vår utredning är snart avslutad). Det verkar finnas mycket som skiljer våra barn åt, men de där känslorna du beskriver om att på något sätt vilja ha en diagnos, eftersom det är en bekräftelse på att man inte är helt ute och cyklar, att det inte man själv som misslyckats som förälder – de kan jag skriva under på, till 100%.

    Hur når jag dig ”off the record”?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s