Kontrasternas barn

Det är när jag sitter med en febersjuk Lillprins sovande i famnen som kontrasten mellan barnen blir så stora.

Första gången jag noterade att Prinsessan satt alldeles stilla intill mig en längre stund var hon 1,5 och hade feber och var hängig. Men att somna i famnen skulle hon aldrig göra. Dag eller natt. Det var först som treåring hon började sitta i famnen ibland, men även då, på sina egna villkor.

Lillprinsen vill istället bara vara nära och somnar lugnt in i min famn när han nu är sjuk. Även som frisk kan jag ibland söva om honom i famnen på natten när han är gnällig. Det gick aldrig med Prinsessan. Hon skrek när vi tog in henne i vårt rum och bli buren var inte att tänka på. Hon skulle sova i soffan istället.

Förut trodde jag att det var mig det var fel på. Att det var något jag gjorde som fick henne att hålla avståndet. Nu förstår jag att det (troligen) bara är hon som har svårt med den närheten. Jag får fortfarande inte ta i henne när hon är sjuk eller mår dåligt.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s