Ritberättelse om känslor och att säga förlåt

Häromkvällen tog mitt tålamod slut. Inget jag sa eller gjorde funkade och hela dagen hade varit en enda lång anpassning. Hon stängde in sig i sin värld och vägrade göra något jag bad henne om.

Till slut reagerade jag impulsivt och svepte argt iväg sakerna jag ville att hon skulle plocka undan och gick därifrån samtidigt som jag sa några riktigt ovalda och olämpliga ord. Himla moget för en nyblivet 40-åring. Not!

Maken kom och gjorde det bästa han kunnat göra. Han visade mig sin förståelse (hon kan inte, tänk på det) och höll bara om mig när jag blev ledsen. Inget förmanande. Inget ”kom igen nu” eller ”vad håller du på med”. Bara ett enkelt ”jag förstår att det är jobbigt, det är okej” och lät mig få gråta en stund mot hans axel.

Under tiden satt Prinsessan, ”orsaken” till mitt utbrott, med ansiktet gömt i armarna över bordet och ritade på något. Hon har en förmåga att känna det jag känner, och att jag ska känna det hon känner. Det är som att hon identifierar sig med mina känslor för att förstå sina egna på något sätt. Har inte klurat ut hur det hänger ihop ännu bara.

Eftersom det ändå är jag som är vuxen i relationen kunde jag förstå att det var jag som behövde säga förlåt. Inte för att jag blev arg kanske (för det tycker jag att man kan få bli ibland) men för att jag skrek och betedde mig som jag gjorde. Jag förstod ju att hon troligen inte skulle ha lyssnat till mina ord heller så jag fattade att jag behövde gå genom bilder.

Jag har en app i mobilen som heter AutismXpress där man kan trycka på symboler för olika känslor.
20120219-224352.jpg

Jag tryckte helt enkelt på SAD och visade henne hur jag kände mig. Jag ritade också en bild som jag sträckte fram till henne och hon blev förtvivlad över att hjärtat jag ritat i ”hennes kropp” hamnat lite utanför (därav de små spetsiga armarna så hjärtat fick plats inne i figuren).
20120218-094201.jpg
Figuren intill med armar är jag som vill krama henne, för det får jag inte i såna lägen.

Hon bläddrade bland bilderna i appen för att hitta hur hon kände sig ”Jag tittar på alla för att se hur jag känner mi”, men hittade ingen som stämde. Istället ritade jag ansikten med olika ansiktsuttryck för att se om vi kunde hitta rätt den vägen. När hon satt med putläpp var det väldigt viktig att jag inte ritade av henne. När mina idéer var slut föreslog hon själv att det måste finnas en med tårar. En som är ledsen OCH har tårar, så klart.

20120218-125949.jpg

Nu hade vi kommit ur den jobbiga känslan av att vara osams och när jag lite senare såg efter vad hon gjorde så såg jag att hon ritade till egna ansiktsuttryck på pappret. Hon ritade tårar. Många och långa rader av tårar, över hela pappret. Ansiktet fick tre ögon, en mörk panna och en riktigt ledsen mun. Ett ansikte ville hon inte ha kvar så det kryssade hon över.

Orsaken till mitt utbrott? Det struntade vi i. Sakerna fick ligga kvar till dagen efter och vi gjorde oss klara för sängen istället. Prata och läsa bättre för oss båda just då.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s