En riktig människa

Jag har bara läst delar ur Gunilla Gerlands bok ”En riktig människa” än men OJ volken hjälp jag har av den redan.

Jag har en ganska ängslig dotter som ”låser” in sig och svarar inte alls på tilltal när det är något som stressar henne. Då handlar det inte bara om att hon vägrar svara, hon verkar inte ens höra att det är henne vi pratar med. Att få reda på vad det handlar om då är inte det lättaste. Många gånger kan jag locka ut henne med humor, men många gånger går inte det heller.

Den här veckan har som jag tjatat om tidigare varit tuff rent allmänt med många intryck, nya personer och sammanbrott. Och idag var det äntligen dags att åka till mormor tillsammans med Lillprinsen över helgen. Som hon har längtat.

Senast de träffades såg jag till att de ritade ett schema för vad de skulle göra tillsammans, för att underlätta för Prinsessan innan hon skulle iväg. Jag fick lite hicka när jag såg hela A4-bladet med aktiviteter och pyssel som mormor planerat för dem. Jag vet ju att hon bara menar väl. Samtidigt vet jag också att det kan bli svårt när vi ska hämta hem dem på söndag om de inte hunnit med allting. Finns det på ett schema så ska det göras liksom. Vad händer annars? Det kan ju också vara så att det fungerar alldeles utmärkt. Annars får de upptäcka det tillsammans och hitta en lösning.

Mormor skulle hämta på förskolan efter lunch och luttrad som jag redan hunnit bli var jag förberedd på att det skulle bli motstånd innan vi kom iväg. Idag var det tydligen lugnare att bara hon och jag gick så pappan och Lillprinsen kom iväg i den tid de behövde, medan Prinsessan, till synes i godan ro, satt och plockade med sin väska och små prinsessor som skulle med till mormor. svarade inte på tilltal och var inne i sin egen värld som hon blir när hon är orolig över något.

Hon ville vara med mormor när hon hämtade Lillprinsen. Helt okej. Hon kan hämta dig först.

Hon ville vara hemma när mormor hämtade väskorna. Mindre okej. Hur ska jag lösa detta? Vad handlar det om, egentligen?

Är du rädd att mormor inte ska få med sig dina saker när hon hämtar väskorna?

Mycket riktigt. Med vetskapen om detta kunde vi lätt lösa det hela med att väskan med hennes kläder och ”leksaker” fick följa med till dagis. Så att hon kunde känna sig trygg med att de skulle komma med. Att mormor sen skulle hämta andra saker också var jag noga med att inte nämna då jag annars skulle få släpa med det också.

Efter toabesök fastnade hon sen i att leka med vatten i handfatet. Hon provade om saker flöt eller inte och tyckte det var konstigt att vattnet rann ner i hålet istället för att svämma över kanterna.

Jag vill att det ska vara kvar så här tills pappa och du kommer hem. Nej, jag vill att det ska vara så här tills jag kommer hem igen.

(Handfatet fullt med vatten med både tvål, tandborste och leksaksbil flytande däri.)

Det är här jag låtsas som ingenting. Att jag och pappa faktiskt ska vara hemma, för vad skulle det innebära om hon visste att vi skulle ut på en stor färja? Att skynda på henne i ett sånt läge vore dömt att misslyckas. Follow, pace, lead som det heter inom NLP (neurolingvistisk programmering).

Följ (follow) genom att lista ut vad det handlar om egentligen. Varför fastnar hon här? Varför är det viktigt att det ser lika ut när hon kommer hem?

Härma/göra lika (pace) genom att bekräfta känslan hon upplever. För den är ju sann för henne, hur irrelevant den än kan verka för en vuxen.

Led (lead) genom att hitta ett alternativt sätt att komma framåt om det första inte är ett alternativt scenario.

Här hade jag stor nytta av Gerlands bok ”En riktig människa” där hon beskriver sina känslor och funderingar kring att hennes storasyster har börjat i skolan och att Gunilla på sitt sätt försöker få ihop mönstret med om storasyster kan komma hem eller inte. Om det inte ser ut på ett visst sätt kanske inte storasyster kan komma hem osv. Hon hade väldigt svårt att förstå sammanhanget.

Nu har jag börjat förstå hennes oro när hon ska bort (eller någon annan ska bort) och genom att tänka på Gerlands bok kunde jag i det här specifika fallet ställa frågor. Är du orolig för hur det ska se när du kommer hem? (eller om jag möjligen frågade om hon var rädd att hon inte skulle kunna komma hem om det inte var likadant hemma när hon kom hem). Spot on.

Jag förklarade att handfatet behöver ju jag och pappa använda när hon är borta (trots att vi inte ska va hemma…) så det gick inte, men jag föreslog att vi tillsammans kunde hitta något annat som jag lovade att inte ändra på när hon var borta. Som i deras rum t.ex. Fullträff! En fång lämnade hon badrummet och sprang in för att titta. Jag fick inte se. Sen stod hon där med en prydnadshund i trä, som hon aldrig leker med, och skulle ha med sig till mormor.

Hon blev förvånad när jag tyckte att det var helt okej och att om hon var trygg med det så kunde såklart Milou följa med till mormor. Snabbt norpade hon åt sig en annan sak (i blickfånget) på vägen och packade ner. Väl medveten om att ingen av sakerna hon packat ner kommer att användas, de är bara med som en trygghet, lät jag henne utan diskussion ta med det hon ville. Sen kom vi iväg, i ganska god tid till och med.

Utan det jag läst om Gerlands uppväxt och hur hon upplevde förändringar hade jag inte funderat i dessa banor. Kanske hade jag till slut kommit fram till det, men då hade vi troligen fått tjafsa och lirka rätt länge innan vi kommit iväg. Nu kunde jag hjälpa henne att tillgodose sina behov och känna sig trygg när vi kom iväg. Vilken vinst. Tänk om det kunde vara så varje dag.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s