Lat eller inte

Kraften är slut. Energin är slut. Det är torsdag och jag har svårt att se vad jag uträttat denna vecka.

Jag skulle varit iväg på eget samtal via psyk idag. Ett samtal jag väntat på ett tag. Jag skulle få prata om hur tungt det känns och om hur jag tänker kring mig själv och mina barn. Hur jag ska få vardagen att gå ihop med arbete och den nuvarande situationen med Prinsessan. Eller kanske för att få till en sjukskrivning.

Ibland inbillar jag mig att jag bara är lat och att jag visst skulle kunna jobba. Åtminstone mer än nu. Men så en vecka som denna får jag lite större förståelse igen.

I måndags lyckades jag lämna kl 9 (bara 45 min sen) till en dagisgård i ”kaos” i Prinsessans ögon. Där var två praoelever ingen av oss var förberedda på skulle vara där som busade och lekte kull med barnen. Sammantaget blev det fyra nya personer för henne under en och samma dag då utöver ny vikarie också en spec.pedagog hade varit där med henne under dagen. Denna dag påverkade henne såpass mycket så hon fick stanna hemma på tisdagen. Under måndagen ringde jag runt för att se hur vi kan lösa förskolesituationen till det bättre.

Tisdag. Uppvaktning och uppassning av Prinsessan ihop med tvättstugan tills jag fick lämna in Prinsessan till bästa LA en halvtimme, så jag kunde ta min klient innan M löste av. Hämta Prinsen och sedan några timmars umgänge med maken på Alla hjärtans dag innan vi infann oss hemma till nattning av Prinsessan.

Onsdag kom vi till dagis 9.30, för att hon själv verkligen ville vara med på ”skapandet”.

Torsdag ”mutade” jag dit henne med att jag kunde vara med en stund på morgonen. Jag fick vara lite kreativ för att komma iväg då jag skulle lämna båda barnen idag. Pappan brukar annars lämna Lillprinsen men kunde inte idag. Som tur var hade en klient bokat av vår tid, annars hade den automatiskt fått strykas.

Allt lugnt så långt. Jag kom hem runt halv elva, drack mitt kaffe och skrev lite. Och sov en stund då sömnbristen gjorde sig påmind. Precis när jag påbörjat min lunch ringer barnvakten som skulle hämta Prinsessan klockan 12. Det hade låst sig fullständigt och de kom inte därifrån. Prinsessan var förtvivlad och hulkade i telefon när hon försökte prata med mig. Ingen idé att försöka lösa det över telefon. Bara att släppa gaffeln och rusa iväg.

Barnvakten är en fin person som varit mycket med båda mina barn och det har tidigare inte varit några bekymmer. Hon har varit högt uppskattad, men nu har något hänt. Hon har varit sjuk under den tid som allt eskalerat med Prinsessan och hon har haft lite svårt att ta till sig de svårigheter vi beskrivit att hon har. Det som hände idag hade blivit svårt för dem att lösa tillsammans själva. Nu hade inte jag heller orken att vara pedagogisk och medla där och då, så det fick vara. Får se hur jag kan lösa det framöver, om jag kan det.

Det var bara att säga hejdå till henne och ta över, avboka mitt samtalsstöd (varför heter det så egentligen) och glatt betala kostnaden för utebliven tid. Knäppt egentligen, eftersom det är pga dessa utryckningar och svårigheter som jag har behovet av samtalen. Nu händer det och då måste jag betala, fast jag inte får någon tid. Statligt… Urk.

Det tog ett tag att manövrera att få hem henne, invänta att Lillprinsen sovit klar så vi kunde ta hem honom också. För att komma hem med Prinsessan och sen få på henne kläder igen för att hämta honom i hennes tillstånd var inte att tänka på. Maken på sent jobb och att be någon annan ta hem honom var inte heller aktuellt.

I morgon ska gemålerna till mormor över helgen. Så innan Prinsessan väcks måste hennes saker vara packade för annars kommer ingen morgonrutin fungera. Hon kommer troligen ändå vara stressad och ha svårt att manövrera sig.

Mormor hämtar på dagis direkt efter lunch, om jag får dit henne… Efter lämning ska jag träffa rektorn för att prata ihop oss, hem och packa mitt eget inför helgen, möta upp mormor som hämtar barnens packning och sen ska vi besöka en annan förskola innan vi drar på återhämtningsresa över helgen.

Kvällarna har jag inte ens berört här, men från det att vi kommer hem runt 16.30 tills Prinsessan somnar strax före 22 är det inte utrymme till något annat än mat, umgänge, styra upp aktiviteter, fixa kvällsmat och sen nattningen på det. Oftast somnar jag utmattad samtidigt, oavsett vem jag nattar.

Tanken den här veckan var att ta tag i (bestämma) företaget. Hur jag ska göra, ringa fk o s v, men det har inte varit en chans till det.

Ärligt talat vet jag inte vad vi skulle gjort annorlunda. Vi har hållit de rutiner och den struktur som fungerat en tid tillbaka. Men allt är tyngre, allt är jobbigare. Och så är det den där måndagen som tog slut på alla krafter. Hade jag inte pratat kort med rektorn igår och sett det där ljuset som gick upp när hon sa att spec.pedagogen varit på avdelningen den dagen också, så hade jag varit vansinnig över hur nonchalanta de är över Prinsessans svårigheter. Men nu såg jag att hon fattade och jag tror vi i morgon kan komma fram till nåt konkret.

Ja, så med facit efter fyra dagar den här veckan så är jag kanske inte så lat ändå. Det finns bara väldigt få timmar att kunna arbeta på där jag också kan känna mig trygg i att det jag planerat inte måste avbokas.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s