Hur länge kan de gå till förskolan och må dåligt

I september började Prinsessan säga att hon inte ville gå till förskolan. I november blev det mer akut, hon fick utbrott vi inte kände igen, vi kunde inte nå henne. Förskolan hade tidigare påtalat en oro för att hon inte mådde bra och hade det svårt med sina kompisar. Kunde inte låta dem bestämma. Hon kunde säga dumma saker till kompisarna och inte förstå att de blev ledsna. Själv blev hon förtvivlad om någon sa något till henne som inte stämde. Som att höger är vänster eller tvärtom. Hennes pedagog undrade om hon lekte mycket med större barn då hennes kommentarer liknade sånt som man lätt kan ta efter sexåringar t.ex. Men det gör hon inte. När vi gick in på nolltolerans på snabba kolhydrater hemma märkte de en skillnad på dagis och uppmärksammade att vi pratat med henne hemma om hennes beteende, vilket vi knappt hade gjort. Kosten var den stora skillnaden.

I början på december påbörjade vi vår anpassning utifrån det vi läst på kring autismspektrumtillstånd. Vi pratade med vänner och bekanta med egen erfarenhet både från egna barn och inom arbete och bitarna började falla på plats. Jag förstod plötsligt varför hon gömde sig bakom dörrar och skåp istället för att göra sig klar och jag förstod varför hon var tvungen att ligga med en liten spöklampa framför ansiktet när hon skulle somna i sovrummet när det var nersläckt. Jag förstod varför hon alltid vänt sig bort när hon somnar och varför det är foten jag fått hålla i när hon somnar i ett mörkt rum. (När hon nu sover i vår säng i vardagsrummet där det alltid är lite tänt när hon somnar behövs det inte längre. Yrsel?)

Vår Prinsessa är en tjej som älskat att gå till förskolan, hon har älskat att leka med sina kompisar och hon har längtat efter att gå dit. När vi nu kommit långt in i februari och känslan över att inte vilja gå till dagis finns kvar känner i alla fall jag oro över hur länge det kan hålla på. Frågorna om att få leka med kompisar efter dagis eller på helgerna kommer inte längre som förut. Lördagarna är hon så trött så hon bara går omkring i pyjamas. Och vi låter henne. Orkar inte tjafsa om det när det inte behövs. Hon får slappna av en dag i veckan.

I veckan pratade jag med BUP om hur vår förskolesituation är och på vilket sätt de kan hjälpa, trots att de inte ska utreda dottern. Jag berättade att jag snart är beredd att plocka hem henne så länge de inte blir någon märkbar skillnad och de fortsätter att slå bort vår oro med att säga

hon fungerar så bra här, vi ser ingenting, hon är som vilken fyraåring som helst

När BUP-psykologen då svarar med att det inte heller är bra för henne utifrån hennes behov av att träffa andra barn undrar jag hur länge kan ett barn gå omkring och inte må bra över en situation och känna att ingen lyssnar på det utan att det tar skada? Fyraårsåldern är ju en otroligt känslig ålder som den är. Ska inte det behöva räcka, och behöver de verkligen dagis om de inte mår bra och själva säger att det är jobbigt, tråkigt och läskigt?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s