Autismspektrumglasögon

Ännu en fredag har jag somnat när jag nattat Lillprinsen. Ännu en fredag har jag vaknat mitt i natten och funderat över livet.

rekubus som byggs

Bild lånad från kidek.se "Rekubus - knäcker du den eller knäcker den dig"

Nu är det morgon. Lördagar är min sovmorgonsdag, men när Lillprinsen vaknar intill mig går det inte att sova vidare. Han ler när han ser mig bredvid honom och jag inser att det är inte bara för min skull jag behöver sova här inne ibland. Det är lika mycket för hans skull. Vad tänker han om att Prinsessan alltid sover i vår säng numera?

Han sätter sig upp, säger ”äta” och klättrar över mig för att leta rätt på favoritbilarna för stunden. I några korta sekunder tänker jag att jag väl lika gärna kan gå upp. Mannen kan få sova istället. Men så minns jag att han ska bort ikväll och jag blir själv med barnen och behöver all tid jag kan få för mig själv för att orka. Jag säger mannens namn för att se om han vaknat. Han sitter redan upp säger han. Lillprinsen tar sina bilar och går. De stänger dörren om mig.

Här är tyst och jag tänker att det kan bli skönt att få sova lite till. Idag har jag inte så där ont i kroppen som jag brukar ha när jag sovit på madrassen så jag tänker att det nog ska gå. Så funderar jag på hur mycket jag faktiskt sovit i natt och tankarna är igång.

Hur var jag när jag var liten egentligen? Jag minns inte mycket från tiden innan mellanstadiet. Jag minns att jag hatade mitt namn, att jag blev retad för det och seriöst var inne på att byta. Jag minns att mamma alltid sa att jag var så stark och duktig jämt och att jag som 11-åring bröt ihop och skrek åt henne att hon hade fel. Jag var inte alls så där stark som hon alltid sa att jag var.

Jag minns att jag hade en period när jag kissade på mig, på dagarna. Jag var kanske åtta nio år och gick inte hem när jag behövde kissa. De tolkade det som att jag mådde dåligt och det resulterade i att mamma bröt upp från en relation som skulle varit orsaken till mitt mående. Men vem lyssnade egentligen på mig? Jag tog på mig ansvaret för att hon inte fick leva med den hon älskade.

Jag minns att jag i trean blev retad för min kortklippta frisyr och blev kallad för Kalle. På fotbollsläger hade jag det jobbigt. Jag kände mig inte som en i gänget och fick anstränga mig för att förstå, men trodde hela tiden att jag inte var välkommen i gemenskapen. Jag var målvakt och ställde otroligt höga krav på mig själv. Även utanför planen. På högstadiet blev jag utfryst för en grej som hände och jag kunde inte förstå varför de skulle lura mig.

Det här är bara en bråkdel av saker som jag upplevt som jobbiga i mitt liv och som jag tänkt handlat om att det varit fel på mig. Men egentligen var det nog aldrig någon som verkligen såg mig för den jag var. Jag fick hela tiden kämpa för uppmärksamhet och än idag kan det blixtra i ögonen på mig när jag inte blir trodd.

Jag drabbades av en förlossningsdepression när jag fick Prinsessan. Jag ville inte ha henne nära och än en gång blev det mig det var fel på. Det var förstås ingen som sa att det var så, men det var den känslan jag hade. Sen hon föddes har jag kämpat med mig själv (vilket jag gjort i terapi och en mängd kurser även innan) för att må bra i min föräldraroll. Jag har varit arg och när det varit som värst har jag inte kunnat kontrollera mig och slängt iväg saker som varit i min väg. Mycket har handlat om att jag har velat vara för mig själv för att orka. MIN egen tid har varit otroligt viktig men också väldigt svår att få till i den utsträckning jag skulle behövt. Mycket för att Prinsessan på många sätt alltid varit väldigt krävande.

För några månader sen var det någon som gav mig ett par nya glasögon till att se på Prinsessan med. Autismspektrumglasögon. Högfungerande sådana. De har hjälpt mig och oss att ha mindre konflikter här hemma.

Glasögonen visade sig också vara inriktade på mig själv. Jag har börjat se mönstret i hur mina tankar om mig själv har varit. Varför jag valt att sluta umgås med någon som stått mig nära. Varför jag flyttat runt och givit mig in på nya äventyr och varför umgänget jag hade innan jag gav mig iväg sen inte fanns kvar. Att jag brutit upp från saker och valt nya vägar som många andra inte skulle givit sig på i deras trygga liv. För mig har det inte funnits något val och eftersom jag inte haft så stark anknytning bakåt har det inte varit så stort för mig. Glasögonen hjälper mig se hur jag fortfarande kan känna att jag inte hör hemma eller är välkommen i vissa umgängen. Att jag inte kan förstå hur vissa saker kan verka så lätta för andra och att jag inte på något sätt kan förmå mig att ta mig ur startblocken.

Bilden är lånad från http://www.forskoleburken.com

Glasögonen är också inställda på känslor och syn. I vissa perioder kan jag inte alls med de där lapparna i kläderna, särskilt dem som sitter i nacken. Sitter jag i ett rum så uppfattar jag allt som händer runt omkring. Jag har trott att det är så för alla och kan bli sjukt irriterad på min man för att han inte noterar när något händer framför ögonen på honom och sen frågar om jag har gjort precis det. Ser han ingenting eller? Är jag upptagen med en sak så vet jag ändå om någon letar efter något i köket. Även om jag tittar rakt fram så ser jag allt som finns runtomkring. Gör inte alla det? När jag lärde mig att det finns visuella, auditiva och kinestetiska personer förstod jag varför vissa övningar aldrig funkat på mig. Jag kan inte se bilder framför mig. Det är mest bara mörkt om jag blundar och ibland också lite färger och jag får kämpa hårt för att komma fram till vad jag vill göra om ens ett år framåt. ”Om du ser dig själv om ett år” blir bara stressande för mig. Vaddå se? Jag har trott att alla har det så och att det är fel på mig som inte kan.

Idag väntar vi på en utredning för dottern och jag undrar hur jag går till väga för att få till en utredning på mig själv. Samtidigt funderar jag på om det är nödvändigt. Vad kommer det att hjälpa mig? Men jag har alltid fungerat bättre när jag fått förklaringar till hur jag fungerar så kanske det vore det bästa för oss alla att jag får veta. Psykiatern jag träffade för min SSRI-medicinering i januari hade två ”frågor” när jag nämnde mina funderingar

Men du har ju familj och barn och verkar klara av nära relationer?

Gråter du till filmer?

För det första har han ju ingen aning om närheten i relationen vi har och för det andra tycker jag bara mannen är fjantig när han gråter till film och det är bara om det är extremt självupplevt som jag blir berörd och kan gråta till film. Men då är det inte lite snyftande det handlar om. Då sätter hela vattenfallet igång och nu är det väldigt länge sen det hände. Jag är rätt svårimponerad kan man säga.

Om du nu orkat ta dig igenom hela det här långa inlägget vill jag tacka dig för att du velat lyssna på mina tankar en stund. Om du vill lämna en kommentar om vad du tänker när du läser så för gärna det. Jag vet inte längre vad som är ut eller in och kan behöva lite hjälp på traven.

TACK!

Bilderna har jag hittat på www.kidek.se och www.forskoleburken.com

Advertisements

6 thoughts on “Autismspektrumglasögon

    • Tack Anna för att du läser och svarar! Det värmer verkligen!
      Vart är du i hela ”npf-härvan”. NT eller inte? Det är väl det som jag tycker är svårast av allt att avgöra.

      • he he he, ja du, jag undrar lite…NT???
        jag känner mig helt som jag hamnat i en ”ny värld” som jag ändå trott varit som för alla andra…. har rätt nyligen fått veta att pojken har autism, bara resten kvar 😉

  1. Ha ha, jag fattar knappt vad du menar med en värld som du trott varit som för alla andra…

    känner mig själv långt ifrån NT just nu när jag börjat lära mig den ”här världen”. Såg en föreläsning med Lotta Abrahamsson på Youtube igår och det är ju mig hon pratar om. Tänkte bara hela tiden, men är det inte så för alla???
    Så många gånger som jag undrat hur folk kan veta vad de vill göra 5 år framåt. Jag kan inte ens se mig själv om 1 år, knappt 6 månader. Så….
    VI väntar ju på utredning, så vi får se vart vi landar.

  2. ja, jag kollade oxå på den..på play…
    jag har ju alltid förstått min son, har nog inte fattat först att han va annorlunda, bara att jag hade ju lyckats =) vi e ju så lika i många områden, därmed har jag lärt mig att se att andra e ju inte riktigt som oss 😉

  3. Pingback: Tankar i utredningens slutskede | rosa prinsessan

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s