Är jag verkligen säker på…

20120202-104141.jpg

Vissa dagar undrar jag varför vi tänker som vi gör och om det är värt att genomgå en utredning. När jag berättar för andra med normalfungerande barn får jag ofta höra ”så har vi det också” osv. Då vet jag ju att det är så mycket mer än bara matsituationen eller sovsituationen som det handlar om för oss, men ändå kan jag tänka att kanske är det vi ändå som inte är bra föräldrar som inte får pli på våra barn.

Är jag verkligen säker på att det inte är 4-årstrots?

Det är frågor som ofta rör sig i mitt huvud. Men så kommer vi till de morgnar när något inte är som det brukar. Favoritfröken är inte på plats och även om de andra är ”kända” så är det inte med dem hon är trygg. Och så är det under -10 grader ute och vi pratar om att hon behöver ha de svarta vinterkängorna på sig. Dem som hon aldrig har använt och som hon inte vill ha med förklaringen att det är svarta och ”jag tror killarna kommer skratta åt mig då”.

Med dem orden finns det ingen strid i världen som jag är villig att ta för att få henne till att ha dem bara för att jag säger det. Och det baserar jag på min erfarenhet från att jag under tre års tid har tagit sådana strider, varje dag, i tron att hon ska förstå och lära sig. Snacka om trögtänkt morsa som inte fattat.

Det är först nu som vi ändå (med lirkande) ibland kan få henne till det som vi vet är bra men som hon inte vill. Förr tog vi fajten (för vad vi tyckte var bäst) och vi förlorade. Bäst för vem kan man ju fråga sig.

Nu vinner vi alla istället. Ibland vinner vi för att hon gör det vi vill och ibland vinner vi för att vi förstår hennes skäl lite bättre. För hon har alltid ett skäl till varför hon inte vill något. Det är aldrig ”bara” för att sätta sig på tvären.

Idag ska hon dessutom bli hämtad av fina grannen efter lunchen. Vi har bestämt att hon ska hämta en dag i veckan för att ge Prinsessan lite lugnare eftermiddagar ibland för att se om det lättar med ångesten över att gå till dagis.

Just idag sammanföll att grannen hämtar efter lunch, fel-kängor-för-att-det-är-kallt-dagen och att favoritfröken inte är på plats som vanligt. Vikarien är specialpedagog och känd sedan tidigare, men det är så klart inte samma trygghet.

Så dagar som denna funderar jag inte så mycket. Dagar som denna blir hennes svårigheter så uppenbara och att bråka, tjata eller gnälla på henne (som vi gjort innan vi förstod) är helt lönlöst. Det skulle bara ta ännu längre tid och vi skulle vara tusen gånger tröttare när vi väl kommit i mål.

Så, sådana här dagar önskar jag att vi bodde i Robinson-huset som sänder live till förskolan. Kanske skulle dem förstå att det inte bara är trots då och att det inte handlar om att utnyttja något system. Kanske skulle de förstå att hon HAR behov av ett annat stöd och ett närmare bemötande än de andra barnen.

Hon och underbara pappan kom iväg till slut, efter påklädning liggandes och ålandes i sängen och med en liten bildberättelse över dagen fram tills jag och Lillprinsen hämtar hos grannen kl 16, tryggt nedstoppad i ryggsäcken.

Själv vabbar jag för vilken dag i ordningen jag tappat räkningen på. Är det inte den ena så är det den andra. Jag har svårt att hålla mig vaken bara av att skriva detta inlägg och i eftermiddag ska vi på läkarbesök på Bvc för att kolla Lillprinsens utveckling. Tycker han är lite liten för sin ålder (fortf på stl 86 som 2 år & 4 mån). Men framför allt har han problem med sin mage och har mycket eksem efter dagar på förskolan. Så troligen är det en liten glutenkille vi fått.

Än det ena än det andra… får vara slutorden här…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s