Är det så här trots kan vara?

Den lille vet vad han vill ha och är handlingskraftig nog att själv gå och hämta det.

Han säger ”äta nu” och går till köket.

Jag: Jaså, vill du äta. Vad vill du ha då?
Prinsen: pöppulla päppup.

När han står där med händerna i frysen kommer han fram till att han också vill ha böbå och bipinna. Det slutar med att han plockar fram vad han vill ha. Köttbullar, fiskpinnar, smörgås. Ketchupen tar jag fram. Sockerärtorna har han nog inget namn för än, men grönt är skönt, i Prinsens värld.

20120201-101928.jpg

Att klockan inte är mer än kvart över tio bryr jag mig inte om. Han är säkert hungrig. Han är styrd av sina vanliga tider (vilket Prinsessan aldrig har varit) och vi kan ställa klockan efter när han kommer till köket för att ha sin ”manno”-ranson. Mango. Då är det dags att äta. Eftersom vi vill få honom att äta mer mat och inte bara frukt och bär och välling försöker vi få honom att hålla sig tills maten är klar. Det funkar oftast, men han verkar gilla att äta lite i taget.

Maten blir klar till slut. Han petar lite i ketchupen och mumsar i sig smöret på sockerärtorna. Sen säger han glatt BÄR och går till kylskåpet. Får fem blåbär och är sen nöjd. Så var det med den lunchen.

Nu är den i alla fall lagad och redo att ätas nästa gång han kommer på att han ska äta.

Allt är så mycket lättare med Prinsen. Han är drygt två och är (tydligen) i sin jobbigaste trotsålder. Vi märker det i att han protesterar och säger nej med sur uppsyn när han inte vill nåt, eller fortsätter hänga i frysen för att få sin ranson med mango eller hallon. Så gråter han lite, lägger sig ner med ansiktet i golvet i tre sekunder innan han med putläpp reser sig upp och går därifrån.

Själv är jag förberedd på världskrig och förväntar mig att få sätta hårt mot hårt (som vi fått göra för att ”uppfostra” Prinsessan) och står som ett frågetecken när det går över i samma stund som det börjar.

Min och mannens tröskel för vad vi är vana att behöva klara av är så hög numera så det är som att inget har hänt nästan. Jag inser nu att min förlossningsdepression sannolikt inte blivit så långvarig om jag fått Prinsen som mitt första barn istället. Då hade jag nog gärna haft både ett och två barn till.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s