Åt pepparn med alla anpassningar

Vissa dagar vill jag bara skita i allt vad anpassningar, bildscheman, strikta rutiner och anpassad kost heter. Jag blir så trött på hela skiten. Att hela tiden ligga stegen före. Att när jag inte har tagit mig (eller haft möjlighet) att planera för morgondagen och förbereda Prinsessan för vad som händer en ledig dag tar det en evig tid att ens komma i kläder eller få i henne frukost. Det är som hon inte kan göra något så länge dagen är ”otydlig” för henne.

När jag sen fått henne till bordet eller bara lyckats fånga hennes uppmärksamhet så mycket att vi kan planera dagen tillsammans blir allt mycket enklare. Då kommer vi i alla fall framåt, om än i snigelfart. Hon har varit hemma från dagis idag då hon varit (och är fortfarande lite) krasslig och bara att att bli klara för att hämta LillPrinsen tar en hel timme innan vi kan gå ut genom dörren. Jag tyckte jag började i tid den här gången. Det positiva är att vi i alla fall inte bråkar.

Idag är jag som sagt lite less på hela npf-grejen och tänker att det är väl bara trots ändå då’rå (har helt och hållet med förskolans syn och tankar på henne att göra). Så när hon sprang och gömde sig, med vinterbyxorna på, bestämde jag mig för att bara prata högt med henne medan jag gjorde mig klar och sa precis vad jag skulle göra. Jag klädde på mig, skulle inte komma och hämta henne, skulle gå ut med soporna och sen komma in igen så att vi kunde gå, tillsammans.

Kom när du känner dig redo. När jag är klätt på mig går jag ut med soporna. Sen kommer jag tillbaka. Då är det trevligt om du kommit fram för då behöver vi gå.

Jag sa högt och tydligt när jag gick ut med soporna och lämnade dörren öppen. Halvminuten senare hör jag henne inifrån gråtandes över att hon trodde att jag lämnat henne. Jag ville ju markera men jag Kan heller inte med att låtsas som att jag faktiskt skulle gå. Försäkrat henne flera gånger förut också att jag ALDRIG skulle lämna henne själv på det sättet. Hon hade inte hört mig. Ut kom vi till slut.

Hon hade ont i benen och trilskades om att hon inte orkade gå, men när hon fick se flera av sina kompisar blev hon glad och glömde för en stund att hon inte ville gå dit och att hon hade ont i benen. Det var glömt igen under kvällen. Hon är fortfarande sjuk och ska inte gå i morgon….

Förskolepersonalen fiskar tydligt efter om det verkligen är som vi säger eller om Prinsessan inte bara vill ha uppmärksamhet. Att det är hos oss det ligger och att vi pjoskar och låter henne styra. Dagar som idag har jag lust att bara skita i hela grejen. Köra på som vi gjorde förut. Jag har lust att bara skita i att anpassa hennes kost och ge henne mat som alla andra barn verkar klara med både snabba kolhydrater, glass och godis. Jag vill skita i alla förberedelser och scheman i oändlighet och jag vill få bli arg när hon inte gör sig klar eller sätter på sig kläderna själv. För jag vet ju att hon kan. Inom mig är det nämligen uppror.

20120130-225101.jpg

Utåt sett så andas jag lugnt. Jag spelar med i hennes regler för hur jag ska hitta henne just den här gången och med tusen frågor listar jag ut vad det är som ”stör” henne som gör att hon snurrar, skrattar och gömmer sig istället för att bli klar. För det är ett nervöst beteende när hon gör så har vi lärt oss. Att gå ut för att hämta lillebror är ändå en lätt omställning och bara det tar en timme med mellis, toa och ytterkläder innan vi blir klara med allt lockande och pockande. Gissa då hur det är när vi ska nånstans dit hon inte vet…

Om jag skulle skita i alla dessa anpassningar vi gjort sen i december för att ha en dräglig vardag skulle de på förskolan kanske se en annan tjej där igen. Då kanske de också skulle få ta del av mer bestämmande, utbrott och trötthet från hennes sida. Det skulle vara rätt skönt. Bara för att de också ska se att vi redan gör sååå mycket mer än många andra föräldrar gör för att få en fungerande situation. Just nu är det inte mycket mer än det vi gör som vi kan göra här hemma. När utredningen är klar blir det ju annat, hoppas jag.

Det är bara det att jag är trött och sliten som det är redan och jag har ingen lust att få tillbaka den där arga och aggressiva tjejen igen. Det räcker med hennes studsighet och sena kvällar som det är just nu.

Annonser

One thought on “Åt pepparn med alla anpassningar

  1. Du känner din dotter bäst. Vi har en son som tidigt uppvisade ett mer problematiskt beteende. Rådet var att vara konsekventa, men det gjorde bara att vi fick mer utbrott. Förskolan fungerade bra med deras rutiner och andra barn som positiva förebilder. Jag känner igen tröttheten med att ständigt anpassa…sudda ut sig själv och sina egna behov.Hoppas du kan få lite egen tid vilket i bland kan göra underverk för att få ny energi! Styrke kram från Åsa

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s