Omställningsproblem oavsett vilja

Prinsessan fick ledigt från förskolan torsdag och fredag. Vi tyckte att hon var värd att få komma till mormor ett par dagar och få bli omhändertagen bara utifrån hennes önskemål och behov. Till på köpet fick vi ett drygt dygn då vi kunde få vila från anpassningar och att hämta och lämna på dagis.

Dagen innan fick hon feber och var grötig i halsen så vi var fundersamma på om det skulle funka. Trots både feber och halsont skuttade hon ur sängen på morgonen som hon aldrig gör när hon är frisk och ska till dagis.

Då mannen hade bilen till jobbet hade vi bestämt att mormor skulle hämta med bil, så att hon slapp röran på tunnelbana och buss. Jag fick trixa rätt mycket innan jag fick i henne frukost och på med kläder så att hon kunde komma iväg. Hon ville att jag skulle lämna henne hos mormor, inte att jag skulle säga hejdå hemma. Sen ville hon inte åka bil eftersom hon var rädd att må illa och kräkas i bilen. Hon har blivit åksjuk på sista tiden, men aldrig behövt kräkas, så oron var väl befogad, även om vi inte har behövt se den så här innan hon sa åka bil förut.

Jag var redo att ge upp och säga att hon inte behövde åka, eftersom hon också egentligen var sjuk, men samtidigt vet jag ju att hon har det sååå bra när hon väl är där. Och så tänkte jag på det här med att hjälpa henne att lyckas. Att hon inte ska behöva känna att hon inte klarar det som hon faktiskt VILL göra. Om vi hela tiden skyddar och låter bli att göra saker blir ju världen så liten till slut. Jag var därför villig att ge två timmar av min tid och åka med i bilen till mormor och sen ta buss, t-bana och buss hem igen. Allt för att vi inte skulle ändra ursprungsplanen med att mormor skulle hämta, så att hon kan slappna av i att det är vi som tar de större besluten här hemma.

Det var inget schema i världen som hjälpte att varken gå på toaletten eller äta frukost. Jag började misstänka att det handlade om att hon inte visste vad som skulle ske när hon kom dit. Plus att hon var rädd att jag skulle vara ledsen när hon inte var hemma. Det är något som är väldigt viktigt för henne. Att jag inte är ledsen när hon är borta. Själv svarar jag på de frågorna med att jag är glad om hon är glad och att jag vet att hon mår bra hos mormor så då kan jag också må bra. Eller nåt i den stilen.

Uppgiven ringde jag till min mamma för att säga hur läget var och att jag inte var säker på att vi ens skulle få henne att vilja åka. Men att jag verkligen ville hjälpa henne att klara av att komma iväg. (Detta är första gången sen vi förstod hennes svårigheter som hon skulle åka iväg och vara själv utan varken lillebror eller oss.) Min mammas idé var att hon skulle prata med henne. Jag var osäker på om det skulle hjälpa.

När Prinsessan fick höra sin älskade mormor berätta om att de skulle åka till biblioteket och annat mysigt som de kunde göra kunde jag riktigt se skiftet i hennes ögon och hur hon skiftade tillstånd. Vips så var hon ute ur sovrummet och på väg mot frukosten i köket. Hon var ändå rätt insluten under tiden och fastnade i att rita eller planlöst spela på iPaden. Jag fick ställa Vistimern på fem minuter i taget.

Fem minuter spela. Fem minuter klä på sig och gå på toa. Fem minuter spela osv. Här blev det väldigt tydligt (enligt mig i alla fall) att det är omställningen som är problemet, inte aktiviteten i sig det rör sig om.

För att hinna klä på sig innan klockan ringde (hon har nämligen väldigt svårt för tävlingsmomentet och att riskera att inte hinna klart i tid) fick vi pausa klockan så hon kunde bli klar med kläderna innan hon kunde spela igen. Sen var det inte några som helst problem att bli klar.

Mormor kom, ytterkläderna kom på och tårarna var nära när hon skulle säga hejdå. Att sätta fast henne i bilen och samtidigt tro att jag skulle få en blick från henne när vi sa hejdå gick inte ihop. Det var uteslutet.

Hon är annars en tjej som ändå klarar ögonkontakt riktigt bra, men jag har nog också tränat henne på det sen hon var liten då jag upplevde att hon bara lyssnade när jag kunde få henne att se på mig. Det är fortfarande samma sak, med skillnaden att hon förstått vad jag är ute efter (tror jag) och undviker därför ögonen ännu mer. Men när det blir jobbigt, som att säga hejdå när ho inte vill, då går det inte.

Precis som jag visste innan så hade hon det jättebra hos mormor. Och vi hade lite skön avkoppling som kunde vara med Prinsen lite mer. Tur jag följde känslan i att få henne att lyckas komma iväg ändå.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s