Om att inte vilja gå hem

Jag har varit och klippt mig på eftermiddagen idag. Mannen hämtar barnen på dagis. Jag sa att jag skulle vara hemma till 17. Det är hon snart så det är hög tid att avsluta och gå hem.

Avsluta vaddå? Jag har inte ens kommit igång med någonting. Efter klippningen satte jag mig på fiket i närheten och tog en fika. Har egentligen inte alls råd men jag blundar för det också. Jag blundar för det på samma sätt som jag blundar för så mycket annat just nu. Som att jag faktiskt inte mår tillräckligt bra för att vara egen företagare och att vår familjeekonomi förlitar sig på att jag ska kunna dra in åtminstone några tusenlappar i månaden. Annars blir det knapert.

Det finns jobb att göra. Jag har både affärsidé, underlag och kunskapen. Ändå finns det motstånd. Det som jag skulle kunna göra som faktiskt skulle hjälpa vår ekonomi mycket skulle innebära att jag behövde vara borta en del kvällar och kanske även en del på helgerna. Just nu ser jag inte hur det ska vara möjligt bara. Jag kan inte se hur livet hemma ska vara hållbart om jag skulle vara borta en tilltvå kvällar i veckan och en dag på helgen. Att kunna vara flexibel och hoppa in lite här och var.

Det var så jag levde förra våren och även om maken inte riktigt trivdes med det så fungerade det för mig. Jag mådde bra av att få vara hemifrån en del. Tyckte att jag var en bättre mamma när jag väl var hemma. Men så i höstas hände något.

Kvällarna blev allt jobbigare att hantera. Det var utbrott efter utbrott. Det var ett spinn utan dess like och det slutade i stort sett varje kväll med att Prinsessan grät och vi var arga. Det ska ju vara mysigt att natta barn, men hos oss har det aldrig varit det. Jag fick börja prioritera om min tid så att jag var hemma mer.

Jag hade klienter och tid att komma igång och jobba tidigt ett par dagar i veckan för att få ihop det med våra tider och klienters önskemål om tider. Sen i november funkar inte det längre. Jag styr Prinsessan hela morgonen från att hon väcks tills hon kommer till dagis ett par timmar senare. Mannen tar hand om Prinsen. Jag kan just nu inte se hur det kommer att funka de dagar som mannen är på konferens och jag ensam ska få igång och iväg båda barnen till dagis. Hur göra med en vild och aningens trotsig tvååring samtidigt som Prinsessan spårar ur fullständigt så snart man släpper henne ur sikte på morgonen? Det blir till att jaga henne under täcken. Locka ut henne genom att låtsas leka kurragömma, klä av och på henne som om hon vore handikappad och inte själv kan sitta upp.

När hon inte vill, men ändå går med på det, så blir hon lealös när jag ska få av henne pyjamas och på med dagens kläder. När hon verkligen inte vill så klarar vi inte av ens med styrka att få på henne ett par trosor. Då är hon som en oxe som slår bakut och hela tiden sliter sig. Det går helt enkelt inte. Så för att lyckas får man locka och pocka. Under tiden hinner Lillprinsen både bajsa, titta på teve och dra fram ALLA bilar. Och när man väl lyckats byta på honom så har Prinsessan fastnat i något annat så hon måste lockas därifrån igen. I bästa fall slutar det med att Lillprinsen ligger uttråkad på rygg påklädd på trappen och väntar på att äntligen få komma iväg.

Jag är tacksam varje dag som vi är två vuxna hemma på morgnarna nu. På kvällarna med för den delen, vilket påminner mig om att jag faktiskt skolkar just nu, jag skulle varit hemma vid den här tiden. Jag vill inte. Jag orkar inte. Det är min kväll att natta Prinsessan och jag vill bara få vara för mig själv i några timmar. All den tid jag ändå har på dagarna just nu räcker inte. Det finns så mycket mer jag borde göra. Borde hinna fixa. Samtal jag borde ringa. Tvätt som ska tvättas. Handling som ska göras. Och inget får jag gjort. Mer än att läsa om npf, skriva om npf och tänka på hur det ska bli just den här kvällen.

Och skriva på min bok. Om jag bara kunde veta att det kom in pengar någonstans ifrån så släppte väl en börda antar jag. Det blir till att ringa läkaren i morgon och bli sjukskriven på deltid. Jag tror det skulle släppa en del press. Jag hoppas det. Jag vill att det ska vara så. Jag behöver att det funkar så.

Nu är det ändå dags att bege mig hemåt. Om jag vore mannen hade jag varit skitirriterad på honom om han kom senare än han sagt. Jag vet ju hur den här timmen hemma brukar vara…

Annonser

2 tankar om “Om att inte vilja gå hem

  1. Hej känner ingen det där med att inte vilja gå hem:( fast jag är ensam med min prins alltid och har få timmar då och då som jag kan rusa iväg bort från allt… Kram på dig!!!

  2. Ping: Lucka 19 – Återhämtning – Flickan ingen ser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s