Vad gjorde vi utan anpassningar, och en telefon i närheten?

20120115-215546.jpg

Kalaset gick över förväntan idag. Mer om det i annat inlägg.

Återigen mannens tur att natta Prinsessan. Om jag visar mig brukar det gå sämre så för att ge dem chansen att återta vanan och närheten till varandra tog jag med mig både telefon och iPad till sovrummet när Lilleman skulle nattas. Klockan 20. Förväntar mig inte att hon ska sova före 22.

När han sen somnat och jag slumrat till en stund ser jag faktiskt fram emot en lugn egen stund i mörkret framför facebook och att skriva lite.

NEEEJ! Glasögorna ligger kvar på tevebänken. Retsamt nära, precis utanför dörren. Och mitt emot dörren sitter Prinsessan i soffan. Trött efter dagens påfrestningar och tårtätande. Inte aktuellt att gå ut. Om jag inte vill börja ta striden och är redo att överge min lugna stund imörkret alltså.

Messar mannen, som jag bara älskar för hans förståelse, att ”det blir väl till att sova då, eftersom glasögonen ligger vid teven…”. Minuten efter lotsar han Prinsessan till badrummet för att kissa och sen krypa i säng.

Så, nu sitter jag här med mina glasögon och min iPad. Kan riktigt höra hur trött hon är när hon sådär halvt förtvivlat talar om att hennes täcke ligger fel. ”Neeej, det ska ligga RAKT. Ditt täcke ska inte ligga där” osv.

En kväll i anpassningarnas tecken, som vanligt….

************
uppdatering kl 23.49

Och som vanligt när hon är sådär extra trött som hon var ikväll så går inte pappan hem. Han var dessutom vansinnigt trött och var inte förberedd på att hon skulle snurra igång igen. Hon var lugn hela vägen igenom deras mysstund, tandborstning och läsa bok. SEN, när alla aktiviteter eller uppgifter tar slut och det bara är sova kvar så kan hon inte hålla ihop det längre. Då händer ALLT i hennes huvud. Täcket ligger fel, det ska ligga rakt, hon ritar med fingrarna på hyllan intill, hon räknar hyllorna pch hon kommer på idéer. Den ena ”viktigare” än den andra. Framför allt så ska hon ”bara” gå in och pussa och krama på mig.

Med all respekt, mannen orkar inte (mentalt) hålla tillbaka henne längre. Så, till slut är det ändå jag som ligger där i sängen bredvid henne när hon somnar. Klockan 23. Det blir bara senare och senare nu…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s