Man får inte var fööör snäll

Jag minns något min mamma sa en gång när Prinsessan var rätt liten. Skulle gissa att det var innan hon var året fyllda. Kanske runt 9-10 månader eller så.

Hon var nästan alltid glad, Prinsessan alltså, sov bra på nätterna och gjorde knappt en fluga förnär. Hon lekte mycket för sig själv och hängde inte sådär i benen som jag hört andra mammor klaga över. Det var alltid lätt (ja, inte ens lite svårt eller jobbigt) att lämna henne till en barnvakt. Hon hoppade lätt upp i vems knä som helst, oftast hellre i andras än i mitt. När andra sa att barnen ändå bara vill vara där du är så de behöver inget eget rum, höll inte jag med. Hon höll inte till i köket där jag var. Hon gick iväg och höll till någon annanstans. Min mamma sa:

Det här kommer ni få tillbaka senare.

Som att Prinsessan var FÖR snäll alltså. Att så här ”snälla” är barn inte normalt eller för alltid.

Minns att jag blev sur och tyckte att vi väl hade fått vår beskärda del med fyra liter blod borta vid förlossning, förlossningsdepression (fast det fattade ju inte hon) och sen en stor neurologisk undersökning med eeg, blodprover, skiktröntgen och magnetröntgen till förbannelse pga ryckningar Prinsessan hade på ena ansiktshalvan. Det visade sig att hon haft en liten hjärnblödning. Allt detta inom loppet av åtta, 8, månader.

Idag när hon är 4,5 år tycker jag att vi fått igen det med råge. Och då menar jag inte att hon är elak eller dum. För det är hon sannerligen inte. Men vi har haft att göra med henne. Det har alltid varit ett barn med extra allt. Nu börjar jag förstå varför…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s