Nyårshelgens bakslag

Nyårshelgen tog ut sin rätt.

Två timmar hem i bil där hon tappert kämpade för att inte somna, även om jagsåg på henne bara efter en liten stund hur trött hon var. Rädd att missa den stora julgranen vi skulle åka förbi tio minuter innan vi bar hemma.

Väl hemma var det en hel drös av hennes kompisar ute på gården när vi körde in med bilen och jag tänkte glatt att hon kanske ville ut och leka med dem en stund. Hon såg sig oroligt omkring och sa

Men jag vill inte det när det är så många som inte jag känner.

Jag berättade vilka det var och att det bara var tjejer som hon annars med glädje har lektväldigt mycket med.

Nej, jag vill inte mamma.

Vi hade visserligen pratat om att krypa upp i sängen och se en Madickenfilm som tidigare varit ett motstånd för henne, så det lockade väl också kan jag tänka. Men det var något i hennes sätt att svara mig och reagera som gav mig känslan av sorg och undran över vad det är som har hänt de senaste två månaderna.

Två Madicken-filmer och även en halv Ronja-film senare tog hon sig ur sängen. Middag, fruktade hårtvätten, som löstes ganska bra ändå med att jag kröp ner i trånga sittbadkaret tillsammans med henne, och lite pyssel samtidigt med kvällsyoghurten flöt på fint. Sen kom låsningen.

VisTimern hade förberett henne som vanligt, hon avslutade fint och sen när hon skulle till sovrummet blev det fel. Hon skulle fortsätta, jag sa nej och tog den ifrån henne. Märkte att det skulle blivit svårt att få henne att avbryta vilket som, så jag tog ett snabbt (och inte så övervägt beslut) vilket sen resulterade i att nattningsproceduren tog över två timmar.

Hon var hjälplöst ledsen. Med humorns hjälp fick jag ut henne en liten stund, för att sen snabbt åka tillbaka in igen för att jag läste fel sidor i Barnkammarboken. Hon kunde inte acceptera att lillebror har sidor han vill läsa och att det behöver anpassas till båda. (En annan dag kan just de sidorna vara precis de som hon vill läsa.) Hon gick förtvivlat därifrån.

När den där härdsmältan kommer brukar jag natta henne i vår säng och mannen tar sonen i deras rum. Så att hon får lite tid själv med mig, eftersom det är det hon så tydligt visar behov av. Men just ikväll blev det fel överallt. Prinsen ville bara vara där hon var, längtade efter henne och gjorde allt han kunde för att få henne på gott humör. Ville kramas och vara nära.

Prinsessan själv ville allt annat än att vara nära Prinsen. Det är väl han som gör att jag har mindre tid till henne antagligen.

Nej, du måste inte alls vara hos honom. Med du MÅSTE komma till mig NU.

Hennes älskade snuttefilt var dum och ville inte vara med henne ”du får säga åt filtis på skarpen mamma, att han ska vara med mig nu”.

Sådär höll det på. Det slutade med att vi alla fyra somnade i vår stora säng, efter att ha fått börjat om och ta fram samma bok igen.

För ett par månader sen hade vi båda låtit henne ligga där och skrika och gråta sig tills sömns för att vi tyckte det var ett bortskämt beteende. Nu väljer vi annorlunda, men fortfarande med känslan och funderingen om det verkligen är rätt att hon ska få sin vilja igenom på det där sättet.

Vi behöver handledning för att veta hur vi ska agera. Tills vi fått bättre koll på det får vi helt enkelt trixa och fixa för att få henne på rätt humör så vi alla får en dräglig tillvaro utan två timmars gråt och förtvivlan på kvällarna. Fy vad jag tycker det här är jobbigt!

Ni som har erfarenhet, hur gör ni?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s