Jahadå, Prinsessan minns allt

Hon såg mig ta min medicin ikväll och undrade vad det var.

P: Jag vill också ha.
Jag: Medicin ska man vara glad om man slipper äta.
P: En gång när jag var liten, då fick jag ligga på en filt och så gav ni mig medicin, men jag ville inte ha den. Jag sprang och gömde mig. Jag klättrade upp i sängen och så trillade jag ner. Sen fick ni ge mig en liten liten istället. Och när jag tagit alla, DÅ fick jag min mikrofon (stolt och lycklig).
Jag: Minns du det? (förvånad)
P: Jahadå, Prinsessan minns allt. Då var jag tre år.

Vi hade en vår för 1,5 år sen då hon var trött och hemma från dagis i tre veckor. Hon orkade ingenting och sov flera timmar mitt på dagen, trots att hon precis kommit upp. Tester på halsfluss, borelia och körtelfeber togs utan att något visade resultat. Ingen förstod vad det var. För att ge henne antibiotika fick vi tvinga i henne den med en spruta i munnen. Tro mig, vi provade alla alternativ med lockbeten, kolasåser, yoghurt, välling, gömma, hålla i och spruta, tabletter osv. Inget funkade. Minns en sköterska på 1177 som nedlåtande sa nåt i stil med ”det är väl bara att lägga henne i knät och hålla i henne. Hon är ju bara tre.”

Det slutade med ett riktigt övergrepp för att få i henne medicinen. Då var vi oroliga för borrelia så det var liksom ingenting att chansa på. Det var vidrigt och jag vill knappt ens skriva vad vi behövde göra för att få i henne den till slut. Jag satt över henne och höll i hennes armar och huvud, medan pappan sprutade in penicillinet i munnen. Då hade vi fått den koncentrerade varianten och det var bara 1,5 ml att lyckas få i henne.

När jag hörde henne berätta ikväll om medicinen förvånades jag, återigen, över hur hon kan komma ihåg allt som hon gör. Och med alla detaljer därtill. Först fick jag inte ihop det där med filten, men så kom jag på att hon fick ligga på en handduk ovanpå mattan i vardagsrummet och eftersom vi visste att hon spottat och fräst omkring sig skyddade vi med en handduk.

Det där med sängen stämmer visserligen inte, men en av gångerna hade jag bara bestämt mig för att vänta ut henne. Hon fick stanna med mig tills hon gav med sig helt enkelt. För det hade jag både sett och hört att barn gör till slut. Men inte min dotter, såklart. Hon blev så hysterisk och kröp till slut in i ett litet hål i bokhyllan för att gömma sig och komma undan. Då gav jag med mig, berättade för henne att jag inte skulle tvinga henne mer och satte mig bara strax intill. Då kom hon fram och länge låg vi sen och grät tillsammans. Hon på min arm och jag nära nära henne och tyckte det jag hade gjort var vidrigt. Jag förstod inte hur andra föräldrar klarade av konflikter med sina barn.

Idag är jag glad över att hon ikväll ändå berättade om det på ett så pass positivt sätt som hon gjorde. Kanske för att vi fick trösta varandra efteråt. Jag är också tacksam för att jag har förstått att alla andra föräldrar nog inte har det så här med sina barn. Det är bara vi som då inte hade förstått vad hennes otroligt starka och bestämda åsikter handlade om.

Nu lär vi oss. Jag kan inte påstå att det är lättare, men jag kan vara mindre arg och vi har helt klart färre konflikter. Det är liksom inte någon idé när det gäller vissa saker. Vi kommer ändå behöva backa och göra på hennes sätt till slut.

Tack! för att du orkade ta dig igenom detta inlägg!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s