Arkiv | januari 2012

Åt pepparn med alla anpassningar

Vissa dagar vill jag bara skita i allt vad anpassningar, bildscheman, strikta rutiner och anpassad kost heter. Jag blir så trött på hela skiten. Att hela tiden ligga stegen före. Att när jag inte har tagit mig (eller haft möjlighet) att planera för morgondagen och förbereda Prinsessan för vad som händer en ledig dag tar det en evig tid att ens komma i kläder eller få i henne frukost. Det är som hon inte kan göra något så länge dagen är ”otydlig” för henne.

När jag sen fått henne till bordet eller bara lyckats fånga hennes uppmärksamhet så mycket att vi kan planera dagen tillsammans blir allt mycket enklare. Då kommer vi i alla fall framåt, om än i snigelfart. Hon har varit hemma från dagis idag då hon varit (och är fortfarande lite) krasslig och bara att att bli klara för att hämta LillPrinsen tar en hel timme innan vi kan gå ut genom dörren. Jag tyckte jag började i tid den här gången. Det positiva är att vi i alla fall inte bråkar.

Idag är jag som sagt lite less på hela npf-grejen och tänker att det är väl bara trots ändå då’rå (har helt och hållet med förskolans syn och tankar på henne att göra). Så när hon sprang och gömde sig, med vinterbyxorna på, bestämde jag mig för att bara prata högt med henne medan jag gjorde mig klar och sa precis vad jag skulle göra. Jag klädde på mig, skulle inte komma och hämta henne, skulle gå ut med soporna och sen komma in igen så att vi kunde gå, tillsammans.

Kom när du känner dig redo. När jag är klätt på mig går jag ut med soporna. Sen kommer jag tillbaka. Då är det trevligt om du kommit fram för då behöver vi gå.

Jag sa högt och tydligt när jag gick ut med soporna och lämnade dörren öppen. Halvminuten senare hör jag henne inifrån gråtandes över att hon trodde att jag lämnat henne. Jag ville ju markera men jag Kan heller inte med att låtsas som att jag faktiskt skulle gå. Försäkrat henne flera gånger förut också att jag ALDRIG skulle lämna henne själv på det sättet. Hon hade inte hört mig. Ut kom vi till slut.

Hon hade ont i benen och trilskades om att hon inte orkade gå, men när hon fick se flera av sina kompisar blev hon glad och glömde för en stund att hon inte ville gå dit och att hon hade ont i benen. Det var glömt igen under kvällen. Hon är fortfarande sjuk och ska inte gå i morgon….

Förskolepersonalen fiskar tydligt efter om det verkligen är som vi säger eller om Prinsessan inte bara vill ha uppmärksamhet. Att det är hos oss det ligger och att vi pjoskar och låter henne styra. Dagar som idag har jag lust att bara skita i hela grejen. Köra på som vi gjorde förut. Jag har lust att bara skita i att anpassa hennes kost och ge henne mat som alla andra barn verkar klara med både snabba kolhydrater, glass och godis. Jag vill skita i alla förberedelser och scheman i oändlighet och jag vill få bli arg när hon inte gör sig klar eller sätter på sig kläderna själv. För jag vet ju att hon kan. Inom mig är det nämligen uppror.

20120130-225101.jpg

Utåt sett så andas jag lugnt. Jag spelar med i hennes regler för hur jag ska hitta henne just den här gången och med tusen frågor listar jag ut vad det är som ”stör” henne som gör att hon snurrar, skrattar och gömmer sig istället för att bli klar. För det är ett nervöst beteende när hon gör så har vi lärt oss. Att gå ut för att hämta lillebror är ändå en lätt omställning och bara det tar en timme med mellis, toa och ytterkläder innan vi blir klara med allt lockande och pockande. Gissa då hur det är när vi ska nånstans dit hon inte vet…

Om jag skulle skita i alla dessa anpassningar vi gjort sen i december för att ha en dräglig vardag skulle de på förskolan kanske se en annan tjej där igen. Då kanske de också skulle få ta del av mer bestämmande, utbrott och trötthet från hennes sida. Det skulle vara rätt skönt. Bara för att de också ska se att vi redan gör sååå mycket mer än många andra föräldrar gör för att få en fungerande situation. Just nu är det inte mycket mer än det vi gör som vi kan göra här hemma. När utredningen är klar blir det ju annat, hoppas jag.

Det är bara det att jag är trött och sliten som det är redan och jag har ingen lust att få tillbaka den där arga och aggressiva tjejen igen. Det räcker med hennes studsighet och sena kvällar som det är just nu.

Uppföljningsmöte på förskolan

Mötet avklarat. 1,5 timme blev det.

Prinsessan är sjuk och mannen tyckte att en av oss kunde gå själva om hon inte kunde gå till dagis idag. ”ALDRIG! Då får du gå själv. Jag gör det inte.

Vi har turen att ha en fantastisk granne som är hemma på dagarna och som gärna umgås med vår prinsessa. Med lite förberedelse och förklaring kring vad hon skulle göra där och hur hon kunde veta när jag skulle hämta henne fick vi på alla kläder och hon blev klar i tid. Ingen av oss behövde gå själva.

Jag får väl erkänna att det ändå var bättre än det första mötet i december och faktiskt också bättre än jag förberett mig på. Varför ska det vara så svårt att inte oroa sig i förväg? Det var lite som att vår information ändå sjunkit in och att det möjligen öppnat ögonen en aning för att Prinsessan har svårigheter och behöver ett annat stöd än både vad hon får och vad de andra barnen behöver.

Det var skönt att höra att konflikterna med kompisarna ändå var kvar (inte att jag vill att de ska vara där, men att det förklarar lite det faktum att hon inte trivs) även om de blivit lite lättare att hantera för henne.

Vi påtalade hur viktigt det är att hon får eget bildschema som gäller för hela dagen. Att övergången från hemma till förskolan är för jobbig. Att även om hon vet att tisdagar är blå och då händer XX så kan hon inte se det framför sig om hon inte har det på en bildremsa. Här är de inte alls medgörliga. De vill se hur det fungerar med det stora de satt upp först, och att vi ska förlänga vårt schema till att innefatta lämningen vid grinden. Och det får vi ju göra då, eftersom de inte kan sträcka sig så långt att göra fem olika remsor med dagarnas olika aktiviteter på som hon kan få med sig hem dagen innan. Tryggheten att ha dem i väskan att titta på när hon vill kan räcka för henne, men de är rädda att det handlar om ett maktmedel från Prinsessans sida. Att hon kör med detta för att få uppmärksamhet, god som dålig, för att hon vill ha den. Varför är den i så fall så viktig kan man ju fråga sig?

En eller två gånger sen stora bildschemat kom upp har hon ”belägrat” en pedagog och sagt att ”du har inte förberett mig, så jag tänker inte gå in”…. Man kan inte beskylla henne för att vara dum i alla fall. Jag kan bara skratta och förstår att just ett sånt tillfälle handlar om att hon vill testa gränserna. När hon sett att schemat verkligen efterföljs så är hon okej med det och berättar nog också gärna själv vad som kommer härnäst.

Glädjande nog var de öppna för ett möte med BUP för att få ett gemensamt förhållningssätt i hur Prinsessan ska få bästa stödet. Sen är ju ingen utredning påbörjad och ska heller inte göras av BUP så hur den kontakten ska se ut vet jag inte än. Men jag litar på M och fina Anna som jag känner sen Prinsen låg i magen.

Vi har fått till att ha en kontaktbok även om de gärna ville berätta hur man egentligen ska jobba med en kontaktbok. Fokusera på det positiva och se över tid hur ett visst beteende är. Vi vill ha koll på matsituationen för att se ett mönster. Äter hon alltid lite när det är kyckling eller fisk och alltid mycket när det är soppa t.ex. Hon verkar äta mat på förskolan som hon vägrar hemma. Vi avser inte att börja servera samma mat hemma, vi vill bara förstå vad hon alltid dissar och vad hon alltid äter. Det gör det lättare att se hennes mönster. Vi har också börjat kartlägga hennes måltider kopplat till humör för att se om det är kolhydraterna som styr mycket av hennes beteende. Tryckte också på att en kontaktbok kan hjälpa dem att inte behöva ha koll på oss på samma sätt vid överlämningar som annars, särskilt eftersom det inte riktigt fungerat hittills. Plus att den som sitter vid hennes bord vid måltiderna sällan är där när vi hämtar och att det blir svårt för pedagogen som är kvar att hålla allt i huvudet.

Första fokus för oss alla är ändå att komma underfund med varför hon inte trivs och rätta till det så hon tycker det är kul att gå dit igen.

På det stora hela är jag nog ändå rätt så nöjd med mötet, även om jag hade önskat lite öppnare ögon. Försöker ha förståelse för att de är i en ovan situation då det är vi som kommit med informationen och inte de som ska ”öppna” våra ögon.

Fortsättning följer.

Förskolans egen kartläggning

Vad kan jag säga. I morgon har vi uppföljning av vårt möte med förskolepersonalen vi hade i december.

I fredags, (i morgon är det måndag), fick vi ett kuvert med personalens utlåtande om vår dotter. De hade gjort en kartläggning som sträckt sig under hela fem eller sex dagisdagar. Det kanske är normalt om jag nu fått veta något om vad som vore normalt eller inte och om vi bara fått någon som helst information från den som är ansvarig pedagog sedan vi träffades under luciaveckan. Men det har vi inte. Knappt något alls, om någonting. Inte ens när det varit uppenbart.

När jag nu googlat mig fram (vad gjorde man innan man kunde hitta information om det mesta på nätet) för att se vad som bör vara med i en pedagogisk kartläggning på förskolan upptäcker jag att de inte tagit med de få punkter som vi har tagit upp som problemområden.

Matsituationen – är inte över huvudtaget med i deras kartläggning. Stor brist eftersom det ÄR ett bekymmer, både hemma och där.

Omställningar – omnämnt som att hon vet vad som ska göras och ofta kommer med egna inlägg. De hade kunnat ta med hur de upplever att hon fungerar sen de ändå har satt upp ett bildschema. Detta är inte omnämnt alls.

Samspel med kompisar – turtagning, följa regler, klarar framgångar/motgångar, empatisk förmåga etc är inte omnämnt alls. Jo förresten, det står att hon kan bli förvirrad över att någon tar illa upp och blir ledsen om hon säger något som hon tycker är rätt, som att någon har fula kläder t.ex.

Sen står det att hon börjar upptäcka bokstäver och att hon vet vad de står för samt att hon talar i flytande meningar. Döööhhh. Ursäkta, det kanske ska ingå i deras kartläggning, men jag håller just på med ett inlägg kring hennes ”begåvningar” och när hon har kunnat olika med saker i sin utveckling. Just intresset för bokstäver poängterade vi själva för förskolan redan för 1,5 år sedan. Idag håller hon som bäst på att lära sig ljuda dem och skriva de ord hon vill skriva. Men… det är möjligt att hon inte visar det där när jag tänker efter. Har haft känsla av något sånt tidigare, att vissa saker visar hon inte där att hon kan, för att hon inte förväntas kunna det eller nåt. Hmmm, det där måste jag fundera mer på. Att prata i hela meningar kändes lite överflödigt då hon gjorde det redan som 2-åring, men det är klart att ordförrådet blivit bättre. Det märks att den ansvariga pedagogen som också skrivit detta inte känner min dotter särskilt väl.

De tolkar också hennes glädje över att få stå i centrum som ett gott självförtroende… Eller kan det kanske ha att göra med att få bekräftelse för något annat som saknas kanske? (min anmärkning)

~

Fy! Jag brukar inte gilla att sprida såna här negativa känslor och tankar i mina inlägg. Men nu är jag faktiskt upprörd. Jag hade velat få information om att vi skulle få denna kartläggning lämnad till oss för att läsa igenom i förväg. Eller så hade pedagogen bara kunnat lägga med några meningar kring vad vi förväntades göra med informationen innan vi ses. Barnets bild och föräldrars bild ska nämligen också vara med enligt pappren. Ska vi ha skrivit ner det till i morgon, eller?

Jag är tacksam över att vi har ett läkarutlåtande (som visserligen riktar sig till att söka vårdbidrag) där det tydligt står att hon har ”svårigheter i så pass stor grad att hon remitterats till utredning” och att en psykolog sagt att ”eftersom hon klarar sig bra på förskolan så är det vi som får det tyngsta jobbet, men det råder inget tvivel om att hon har behov av extra stöttning även på förskolan för att det ska bli lättare även hemma”.

Dags att sova, jag bör inte vara alltför trött i morgon. Eller det kanske är bra om jag är det och kan fälla en tår…

Omställningsproblem oavsett vilja

Prinsessan fick ledigt från förskolan torsdag och fredag. Vi tyckte att hon var värd att få komma till mormor ett par dagar och få bli omhändertagen bara utifrån hennes önskemål och behov. Till på köpet fick vi ett drygt dygn då vi kunde få vila från anpassningar och att hämta och lämna på dagis.

Dagen innan fick hon feber och var grötig i halsen så vi var fundersamma på om det skulle funka. Trots både feber och halsont skuttade hon ur sängen på morgonen som hon aldrig gör när hon är frisk och ska till dagis.

Då mannen hade bilen till jobbet hade vi bestämt att mormor skulle hämta med bil, så att hon slapp röran på tunnelbana och buss. Jag fick trixa rätt mycket innan jag fick i henne frukost och på med kläder så att hon kunde komma iväg. Hon ville att jag skulle lämna henne hos mormor, inte att jag skulle säga hejdå hemma. Sen ville hon inte åka bil eftersom hon var rädd att må illa och kräkas i bilen. Hon har blivit åksjuk på sista tiden, men aldrig behövt kräkas, så oron var väl befogad, även om vi inte har behövt se den så här innan hon sa åka bil förut.

Jag var redo att ge upp och säga att hon inte behövde åka, eftersom hon också egentligen var sjuk, men samtidigt vet jag ju att hon har det sååå bra när hon väl är där. Och så tänkte jag på det här med att hjälpa henne att lyckas. Att hon inte ska behöva känna att hon inte klarar det som hon faktiskt VILL göra. Om vi hela tiden skyddar och låter bli att göra saker blir ju världen så liten till slut. Jag var därför villig att ge två timmar av min tid och åka med i bilen till mormor och sen ta buss, t-bana och buss hem igen. Allt för att vi inte skulle ändra ursprungsplanen med att mormor skulle hämta, så att hon kan slappna av i att det är vi som tar de större besluten här hemma.

Det var inget schema i världen som hjälpte att varken gå på toaletten eller äta frukost. Jag började misstänka att det handlade om att hon inte visste vad som skulle ske när hon kom dit. Plus att hon var rädd att jag skulle vara ledsen när hon inte var hemma. Det är något som är väldigt viktigt för henne. Att jag inte är ledsen när hon är borta. Själv svarar jag på de frågorna med att jag är glad om hon är glad och att jag vet att hon mår bra hos mormor så då kan jag också må bra. Eller nåt i den stilen.

Uppgiven ringde jag till min mamma för att säga hur läget var och att jag inte var säker på att vi ens skulle få henne att vilja åka. Men att jag verkligen ville hjälpa henne att klara av att komma iväg. (Detta är första gången sen vi förstod hennes svårigheter som hon skulle åka iväg och vara själv utan varken lillebror eller oss.) Min mammas idé var att hon skulle prata med henne. Jag var osäker på om det skulle hjälpa.

När Prinsessan fick höra sin älskade mormor berätta om att de skulle åka till biblioteket och annat mysigt som de kunde göra kunde jag riktigt se skiftet i hennes ögon och hur hon skiftade tillstånd. Vips så var hon ute ur sovrummet och på väg mot frukosten i köket. Hon var ändå rätt insluten under tiden och fastnade i att rita eller planlöst spela på iPaden. Jag fick ställa Vistimern på fem minuter i taget.

Fem minuter spela. Fem minuter klä på sig och gå på toa. Fem minuter spela osv. Här blev det väldigt tydligt (enligt mig i alla fall) att det är omställningen som är problemet, inte aktiviteten i sig det rör sig om.

För att hinna klä på sig innan klockan ringde (hon har nämligen väldigt svårt för tävlingsmomentet och att riskera att inte hinna klart i tid) fick vi pausa klockan så hon kunde bli klar med kläderna innan hon kunde spela igen. Sen var det inte några som helst problem att bli klar.

Mormor kom, ytterkläderna kom på och tårarna var nära när hon skulle säga hejdå. Att sätta fast henne i bilen och samtidigt tro att jag skulle få en blick från henne när vi sa hejdå gick inte ihop. Det var uteslutet.

Hon är annars en tjej som ändå klarar ögonkontakt riktigt bra, men jag har nog också tränat henne på det sen hon var liten då jag upplevde att hon bara lyssnade när jag kunde få henne att se på mig. Det är fortfarande samma sak, med skillnaden att hon förstått vad jag är ute efter (tror jag) och undviker därför ögonen ännu mer. Men när det blir jobbigt, som att säga hejdå när ho inte vill, då går det inte.

Precis som jag visste innan så hade hon det jättebra hos mormor. Och vi hade lite skön avkoppling som kunde vara med Prinsen lite mer. Tur jag följde känslan i att få henne att lyckas komma iväg ändå.

Vi ska dö samtidigt du och jag

Vad är att leva i symbios med någon?

Jag tror min dotter gör det med mig i alla fall. Allt hon gör ska jag veta, alla teckningar hon ritar är till mig. Om lillebror gör sig illa undrar hon hur jag mår, om jag blev ledsen när han slog sig. Om hon ska till mormor så undrar hon om jag blir ledsen när inte hon är hemma med mig. Hur tar vi oss ur det beteendet?

Ikväll i alla fall när vi läste Madicken innan hon somnade så kollade hon av med mig några gånger om jag var trött. Vi listade ut för ett par veckor sen att en av orsakerna till hennes snurr i sängen har handlat om rädslan för att vi ska somna och hon är vaken, så om hon håller oss gång genom att hitta på allt möjligt så kan ju inte vi somna. Sen vi pratade om det och visat henne hur vi faktiskt anstränger oss att hålla oss vakna tills hon somnat så har det blivit lite lättare. Hon är oftast inte lika uppskruvad i alla fall. Men några gånger under läsningen frågar hon för att hålla koll:

Är du trött? Du ser trött ut.

När jag till slut inte klarar av att läsa utan att sluddra eller läsa fel längre, håller hon koll på mig genom att fråga:

Stod det verkligen pärla?

, när vi läste om Lisabet som pillade in en ärta i näsan…

Ikväll klarade jag mig nog rätt bra ändå. När jag föreslog att vi skulle avsluta innan kapitlet var slut eftersom jag inte kunde hålla koll på ord och rader längre kommer dessa små fina tankar om hur livet fungerar.

P: Det går bra (förvånad). Det är ju många kvällar kvar innan vi ska dö. Du ska inte dö före mig mamma.
Jag: Jaså, inte? (tankarna får genast till den mamma som i veckan förlorde sin dotter med Asperger alldeles för tidigt. För att hon inte orkade längre och för att hon inte fått hjälp i tid).
P: Nej, vi dör tillsammans.

Här kan du läsa om den mammans kamp och sorg. http://domkallarhennec.blogspot.com/

Tisdagarna med Morris

När jag har haft en hel eftermiddag och kväll utan barn och läggningar kan jag till och med se fram emot att få krypa mer intill min Prinsessa där hon sover så sött. Kanske kan jag t.om tycka det är överkomligt när hon trycker sina knän eller armbågar i min rygg.

”Tisdagarna med mig” kanske det ska stå istället.

Måste man ha diabetes för att man ska prata om det?

Jag har läst om så många fantastiska mammor på sista tiden som uttryckt sin frustration över att de synliga handikappen tas på allvar och de som inte syns inte förstås eller tas på allvar. ”Syns inte finns inte” eller nåt i den stilen. I mitt ännu rätt så oinsatta skede av npf-problematiken har jag (som vanligt för att vara jag) varit naiv nog att tro att det inte gäller oss. Nog kan väl vi göra oss förstådda och få den förståelse och ”bekräftelse” som vi ber om. Ack vad jag bedrog mig. Igen.

Luciaveckan hade vi samtal med förskolan (både pedagog och rektor var med) och påtalade Prinsessans svårigheter. En viktig punkt i svårigheterna är matsituationen, hur det är för henne när hon äter, vad hon äter och vad hon inte bör/ska/får äta. Hon är extremt sockerkänslig och hemma är hon speedad till max och blir aggressiv och slåss om hon får i sig för mycket snabba kolhydrater. (En liten näve med russin kan räcka för att en hel eftermiddag ska bli jobbig.) Vi får förståelsen i att vissa personer inom npf har behov just av extra proteinrik kost. Ändå får vi till svar att ”vi kan ju inte ge henne tio köttbullar och bara lite pasta om de andra måste äta pastan för att få fler köttbullar”.

Hur gör ni med barnen som är allergiska då? Måste de också äta samma som de andra?

Läkarintyg blev svaret. Det har gått en månad sen detta möte och vi har inte fått någon som helst respons på vår sammanställning ifrån mötet, trots att vi det sista vi gjorde på mötet påtalade hur viktigt det är för oss att få respons på det vi kommunicerar.

Sen förra veckan har jag förstått att en av Prinsessans kompisar har blivit sjuk och på hennes prat omkring detta att det handlat om något annat än en vanlig sjukdom som förkylning eller vattkoppor. Jag har tänkt att jag skulle ringa kompisens mamma för att berätta att Prinsessan är orolig för hennes dotter. Och för att få reda på vad det är, eftersom vi från förskolan inte fått veta något. Jag förstår att de har tystnadsplikt, men jag förstår inte hur ingen nämner för oss att det ändå är något som ”hänt”, särskilt eftersom vi bett om extra mycket information eftersom Prinsessan blir orolig och pratar ihjäl oss om ämnet hemma och jag får själv luska ut vad det handlar om. Inte är det väl hennes jobb att ge mig denna information?

Idag kom informationen. Det är diabetes flickan har fått. VIPS så pratas det vitt och brett om socker och att det är som en allergi precis som mot laktos osv. Eftersom detta kommer att ”synas” i barnens vardag hädan efter så pratar de om det på dagarna med alla barnen. Men vem förklarar för vår dotter och beskriver närmare för henne vad det handlar om? Jo, det blir ju jag. Men för att jag ska kunna göra det så måste jag ju få veta.

När ett barn får diabetes (vilket naturligtvis också är jättejobbigt), är det plötsligt okej att bli exkluderad. Då är det okej att det blir synligt att det finns en nedsättning. Men ett bildschema som görs specifikt för att ett barn har de svårigheterna, det kan man inte prata om, för att det inte finns någon utredning och bevis på det. För då skulle hon bli exkluderad och känna sig annorlunda. Då ska istället alla barnen lära sig och ta in information utifrån samma förutsättningar som vår dotter har. Då ska schemat göras stort så att alla barn i gruppen också får använda sig av det, fast de inte behöver det.

Men vi kan sen inte sätta ett schema i handen på henne och säga att här P, här är ditt schema.

För då skulle hon bli annorlunda. Jag vill påtala att det ÄR hon ju redan. Alla barn är olika. Alla barn har olika förutsättningar. Alla barn har svårigheter OCH lättheter och alla barn har rätt att få hjälp utifrån sina förutsättningar och behov. OAVSETT diagnos. Vår dotter känner redan att hon är annorlunda och hon har redan fattat att hon inte funkar som de andra. Hur kan jag inte förklara, det är bara en stark övertygelse jag har, trots hennes ålder på 4,5 år.

Ni får inte missförstå mig nu, jag tycker det är jättebra att det finns ett stort schema vid dörren som vi tillsammans kan titta på när vi kommer till förskolan på morgonen. För det hjälper alla barn att se framför sig vad det är som ska hända under dagen, oavsett om de har diagnos inom npf (neuropsykiatriska funktionsnedsättningar) eller inte. Men vår dotter har ett extra stort behov av att detta för att fungera. Hon har också ett behov av att få ett eget schema med fler detaljer i för att hon ska kunna förbereda sig innan hon kommer till förskolan på morgonen. Det räcker inte med att hon vet att det finns ett schema på plats när hon kommer dit. Hela vägen dit funderar hon på vad som ska hända. Varje dag säger hon något i stil med;

Jag vill inte gå till dagis i morgon mamma. Jag TÄNKER inte gå dit i morgon mamma. Jag ska gömma mig så att ni inte hittar mig. Jag vill aldrig vara där mer mamma. De säger skitstövel till mig mamma.

Jag vet att en del av det är att hon inte förstår allt och att det ibland bara är i stunden. Men det är ett bekymmer för henne och något gör att det är jobbigt för henne. Jag önskar så att jag visste vad det är. Än så länge kan jag bara ana mig till det.

Det jag anar (känner starkt) är att hon inte känner sig trygg och förstådd. Det är ingen som riktigt ser henne och som förstår henne, så hon får anstränga sig till max för att passa in så det inte blir några konflikter och jobbiga situationer.

Jag kommer hela tiden ifrån ämnet. Måntro det beror på att jag blivit så upprörd idag över de svar och den information jag fått så det bara måste läcka ut någonstans.

Ämnet och frågeställningen var

MÅSTE DET VARA MEDICINSKT OCH SÅPASS SYNLIGT FÖR ATT DET SKA PRATAS OM DET OCH VIDTAS ÅTGÄRDER OM DET? Av vad jag kan förstå har detta inträffat för bara en vecka sen och det är redan öppet och ”synligt”. Vi får vänta minst en vecka bara på att få ett svar för när vi kan boka ett möte.

Ska det verkligen behöva vara så? Eller har jag inte uttryckt mig tillräckligt tydligt?