Det här kan bara inte vara normalt

I morgon är det dags för oss att åka bort i två nätter. Vi ska fira nyår hos vänner till min mamma. Personer som var som extraföräldrar till mig när jag var liten. Mannen och jag bjöd in oss själva för att vi kände att vi ville få komma iväg och göra någonting trevligt, äta god mat och kanske få lite avlastning med barnen på köpet.

Julafton valde vi att vara helt själva hemma. Det skulle bli alldeles för stressat för oss alla, men främst för Prinsessan, att träffa andra en sådan dag. Hon mår bäst när vi är tillsammans bara vi fyra. Är någon borta blir det jobbigt för henne.

Vi har pratat om detta sen förra veckan, så hon har haft tid att förbereda sig. Hon är trygg med min mamma. Hennes särbo har hon träffat och dem vi ska till har hon träffat (som 2-åring för 2,5 år sen), så dem är förstås som nya för henne. Ändå säger hon:

Där har jag varit, när jag var liten (vilket jag berättat en stund innan). Då sprang jag runt med dem stora killarna. Runt det stora tältet som de hade satt upp där. (inegenting som någon av oss berättat för henne nu)

Hur den ungen kan minnas allt som hon gör går över mitt förstånd. Är det verkligen normalt???

Hur som helst, redan i tisdags trodde hon att det var dagen efter vi skulle åka, så då började oron. För att mannen och jag ska få lite andrum mitt i allt planerande och fixande här hemma har vi satt upp en kväll i veckan var som vi är borta. Då är den andra föräldern hemma och tar kvällen och nattningen själv (vilket varit tufft sen en tid tillbaka).

Ikväll var det min tur att få andas lite. Jag skulle leverera några produkter och tog henne med mig i bilen så att hon fick komma ut en stund. Hon gillar att va med mig i bilen och kunna prata om allt vi ser, så det var ju bra. När vi sen kom hem och jag skulle lämna av henne och gå, gick allt över styr. Hon ville inte släppa mig och det blev en liten procedur för att jag skulle kunna gå iväg. Bl.a fick jag med mig en karta, så att jag skulle hitta hem igen tror jag. Hon grät och skulle kramas om och om igen och tillslut fick jag lov att gå ändå. (Kompis som väntade.)

Två timmar senare när centrumet stängde och jag tänkte att de nog låg i sängen så att jag kunde smyga in hemma ringer mannen. Det är härdsmälta hemma. Sen jag gick. Båda barnen grät i femton minuter efter att jag gick. Han fick tillslut låta Lillprinsen stå och gråta och rycka i dörren medan han tog Prinsessan i knät för att mata henne.

Sen hade det fortsatt så. Han kunde inte lämna henne för något utan att hon började gråta. Vi bor i en tvåa på 64 kvm så det borde inte kännas långt bort var han än var i lägenheten. Mannen följde schemat, hon ville inte följa. Vägrade lämna köket. Mammas iPad med TimeTimern var inte hemma. Pappa laddade hem samma app på sin iPad. fel färg, fel melodi, den gick för snabbt. Tålamodet för mannen (som jag vet jobbade hårt med sitt eget humör här) försökte få henne att släppa pennorna hon ritade med för att komma loss. Hysterisk gråt, skrek åt schemat, knölade ihop. Så höll det på.

Självklart blev det inget smygande för mig. Bara att åka hem och lugna henne. Vad är det som händer när det blir såhär? Vad är det hon är rädd för? Och hur kan vi hjälpa henne att komma vidare? Ska jag aldrig kunna vara borta på kvällarna längre?

Så fort han sa att ”mamma är på väg hem” släppte hon allt vad kök och pennor hette och gjorde sig snabbt klar för sängen. Med mycket rödgråtna ögon mötte hon mig i dörren berättade ledset och lite osammanhängande om vad som hänt, om att hon knölat ihop schemat och att min teckning hade gått sönder.

Tills slut fick vi i alla fall fram en bok, kröp upp i min säng med schemapapper och penna och började rita morgondagens händelser. (förstår nu att detta måste göras mycket tidigare, men hur ska vi hinna allting?)

Vad som är viktigt för henne att få med sig. Alla attiraljer som just nu är hennes trygghet, filt, kudde, påslakan, örngott (eftersom hon bara får välja en kudde), spöklampa, vattenmugg och slemdraken med två huvud. Prinsessklänningen, pyjamas, strumpor mm.

Vad som händer på morgonen (vi åker efter lunch), vad hon ska göra när vi packar, när hon ska gå på toaletten, att vi äter frukt, fortsätter pärla och sen äter lunch.

Vad som händer under de två timmar (alldeles för länge) som vi åker bilen. Hur det ser ut dit vi ska. Alla husen på tomten, vilket hus vi ska bo i och planlösningen inne i huset, vart bilen står, vart vi ska sova. Och att vi alla fyra ska sova i samma rum, såklart.

Och för att det inte ska bli som en avgrund när vi kommer fram (vis av tidigare misstag), ritade jag också mellis, toa, boa in oss och bädda sängar, leka lite, äta middag, pyssla, badrum och sova.

Sen numrerades listorna från ett till fyra. Med en ring runt. Vad jag inte ritade men vi pratade om var också att vi har med samma smak på protein till frukost, mellis och kvällsmatsyoghurten. Och en massa köttbullar och makaroner förstås. Sen kände jag hennes lugn och vi kunde börja läsa Madicken. Ändå slutadedet med sparkar och

Jag vill inte ha dig här. Flytta på dig. Jag vill inte vara med dig.

innan hon slutligen kröp nära, kunde slappna av och somna. Klockan var då 22.05.

Om vi inte får diagnos på henne och hon räknas som ”normalstörd” så förstår jag inte hur andra föräldrar orkar. Det här är inte normalt. Det kan det inte vara.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s