Som det verkligen är

Fick just en insikt.

Jag har bloggat ungefär sen Prinsessan var ett år gammal. Jag hade en jobbig första tid som mamma och det var mycket jag behövde pysa ut någonstans. Men sällan skrev jag om hur det var, på riktigt, att vara mamma. För mig alltså. Då handlade det nog mest om irritation över allt annat i mitt liv som var pest. Jobb och jobb och sånt.

När jag fick min son var dottern knappa 2,5 år och jag skrev ingenting om honom alls den första tiden. Visst, han sov mycket och så, så det fanns väl inte så mycket att skriva om. Men framför allt så skrev jag om min dotter och om alla hennes utbrott av ilska. När hon vägrade gå in. När hon vägrade gå ut. Hur hon som över en natt blev skräckslagen över att ligga på skötbordet på dagis (och sen även hemma). Vi lokaliserade att det var klistermärken på katter ovanför (livrädd för katter) och hon fick hjälpa till att ta bort dem. Hjälpte inte. Hennes skräck för höga ljud. Klä på. Klä av. Allt var en kamp. Matsituationen skriver jag inte ens här för det är ett helt eget kapitel…

När andra pratade om 2-årstrots och lugna perioder när barnen landat i sina nya lärdomar var jag tacksam om vi hade det lugnt två dagar i sträck.

När andra pratade om hur deras barn börjat lära sig det ena eller andra var det för mig inget nytt, det hade vi redan gått igenom. Oftast för länge sen.

På min gamla blogg kände jag mig aldrig bekväm i att skriva om alla saker jag tyckte var jobbigt med Prinsessan. Visst, jag hade haft en förlossningsdepression (som nog inte heller var över ännu) men jag fick ändå känslan utifrån av att jag krävde för mycket av mitt barn. ”Att även om hon kunde alla de där sakerna tidigare än för sin ålder, så var hon ändå bara känslomässigt den åldern hon var.”

Här kan jag skriva precis hur det känns och inte känna mig kritiserad. Jag börjar också så smått förstå och acceptera att vi har gjort vad vi har kunnat. Det är bara det att med henne funkar inte de vanliga ”uppfostringsmetoderna”. (vi ser en klar skillnad med Prinsen).

Igår pratade jag med en vän som har en dotter som Prinsessan lekt med sen de var småttingar. Hon kände igen mycket av beteenden jag berättade om, i sin egen dotter och jag ifrågasatte mig själv igen. Sen kom hon på att det var ju så det var, för två år sen. Nu har det ju faktiskt blivit annorlunda.

Det har det inte för oss. Hon som alltid varit så tidig är nu efter. Som det ska eller något att ta med i utredning kanske?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s