Känner mig ledsen och orolig

Jag vet inte längre vad som är vad.

Inbillar jag mig bara att min dotter har mer bekymmer än ”vanliga” fyraåringar? Eller, är det att personer i vår omgivning och personal på förskolan bara vill se hur duktig och bra hon är som gör att hon håller sig över vattenytan?

Hon kom till mig inatt och somnade om efter att ha funderat och hostat bara en liten stund. Tidigt i morse vaknade hon och var alldeles förtvivlad och grät.

Jag vill bara vara med dig mamma. Jag kommer ihåg att jag grät efter dig i går. Jag vill bara vara med dig mamma. Hela dagen.

Hon kröp nära nära, sådär nära som hon aldrig tidigare har velat ligga (förrän den sista månaden när allt har blivit jobbigare) och somnade till slut om med huvudet på min axel och min arm tryggt om hennes mage. Själv låg jag fint upptryckt mot väggen, och tyckte att det var okej. Så länge jag bara kan trösta henne så.

Väl på förskolan frågar jag F hur hon reagerar på när de läser Ronja, eftersom hon hemma bearbetar och repeterar samma sekvens HELA tiden. Helvetesgapet. Hon har också uttryckt att hon tycker det är läskigt att lyssna på ljudbandet med Ronja.

F svarar att det är hon som verkligen koncentrerar sig på att lyssna när de läser. Inte så konstigt tänker jag, eftersom hon på nåt märkligt sätt memorerar vad hon hör. Prinsessan leker Ronja jättemycket och strålar i leken.

När jag ska lämna och säga hejdå blev det för jobbigt.

Jag vill bara vara med dig mamma.

Eftersom jag hade tid idag, gick vi in och satte oss för att prata en stund. Hon sitter lealös i min famn och bryr sig inte om kompisarna som kommer in och vill prata med henne. När trygga F äntligen är klar och också kan gå ut med Prinsessan så kan även jag gå ut. Som en räddande ängel kommer lilla Prinsens grupp också in på hennes gård så att de får kramas lite. Och jag kan gå. 30 minuter senare.

Känner mig ledsen och villrådig. Känslan är oro för hur hon mår. Känslan är också oro för om det är vi som gör saken värre för att vi ”inbillar oss” att hon har autism/asperger och att hon agerar utifrån det och ”spelar” ut oss.

Känslan är också oro för att vi har rätt och att ingen annan tror oss, eftersom hon hittat strategier för länge sen som håller henne flytande, i miljöer där hon inte kan vara helt trygg.

Att hon bara vill vara med mig tolkar jag som att det bara är jag som verkligen ser henne och lyssnar på henne, som gör att det bara är med mig som hon kan vara riktigt trygg.

Men så kanske det är med alla barn?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s